Åland Pride, ett steg för ett mer jämlikt samhälle

I år avslutades Pridefestivalen med en parad fantastisk parad, men jag hade inte möjlighet att vara på plats. Jag har dock haft föremånen att genom ABF leda två panelsamtal under veckan. Två spännande programpunkter, under Prideveckan. De första samtalet hade rubriken: Könet spelar ingen roll! och de andra Hur homofobiskt är Åland? Målet var att öka medvetenheten och kunskapen kring sexualitets- köns- och transfrågor.

Här kommer mina tankar från mina förberedelser för de två samtalen:

De flesta av oss har inte reflekterat så mycket över könstillhörighet. Det gör man sällan om man tillhör normen och majoriteten, vilket ofta är detsamma, men inte behöver vara det. Vårt samhälle är nästan besatt av könsuppdelning, det räcker med att gå in i en klädaffär eller en leksaksaffär så är spelreglerna tydliga. Det finns två officiella kön och olikhet ska förstärkas, olikheter som inte är biologiska utan kulturella föreställningar. Idag visar alltmer forskning att skillnaderna mellan könen är mindre än skillnaderna inom könen dessutom finns en mångfald också utifrån hur man kan uppfatta kön vilket gör att man behöver åtminstone ett tredje begrepp både utifrån en humanistisk förståelse men också rent juridiskt. 

Hur kan man förstå detta med könsbyte, transvetitism och transexualitet? 

Hur kan man förstå att könstillhörighet är så viktigt för vissa och mindre viktigt för andra? 

Hur kan det provocera när det bara handlar om att personen vill utrycka sig på sitt sätt eller leva sitt liv utanför normen eller älska någon av samma kön?

Det finns både medveten och omedveten förtryck och kränkningar. Omedvetet genom att vi är ovana och har stor okunskap, medvetet för att normen är så stark och människor tar sig rätten att diskriminera och förtrycka andra.

En vanlig föreställning är att homofobi bara existerar i länder som Ryssland eller sker i form av hatbrott. Man tänker inte att homofobi finns i vardagen, men vardagshomofobin finns och sker i det fördolda och handlar t ex om vem som kan säga vad i fikarummet, vem som kan gör vad på offentliga platser.

Hur fungerar vardags Åland? I vissa länder är det förenat med straff att vara eller visa att man är t ex homosexuell. På Åland och Finland har vi en relativt bra lagstiftning, men i vardagens finns fortfarande en mängd begränsningar, hinder, kränkningar och diskriminerande fenomen. Direkt homofobiska men också sådant som sker i välvilja och sådant som sker omedvetet utifrån den starka normen om att alla är hetro.

Från att i vår kultur ha sett alla andra sexualiteter som felaktiga antingen som sjukdomar eller kriminella, är många av oss skolade i vad man idag kallar ett tolerans tänkande. Människor ska tolereras fast de avviker från normen och visst vi måste jobba med vår tolerans. Men de förhållningssättet utgår medvetet eller omedvetet från att det finns något som är normen, något som är det bästa och mest eftersträvansvärda och något som är avvikande som ska tolereras, men som aldrig blir lika ”bra” som det som är norm. Målet med ett tolererande förhållningssätt är att gruppen som omedvetet förutsätts tillhöra normen ska få förståelse för personer som avviker från normen och förhoppningen är att resultatet av den förståelsen är minskad diskriminering. Det blir en fokusering på individen och den som avviker istället för att fokusera på strukturerna. Ett sätt att inte få syn på strukturer är de vad man kallar ett normkritiskt förhållningssätt - att sluta utgå ifrån de som avviker från den rådande normen och istället fokusera på och problematisera den rådande normen. 

Att samhället har normer, är bra det är ett sätt att hålla ordning och de är viktiga på många sätt, de ger vägledning i hur vi ska bete oss mot varandra. Men normer är också begränsande och ibland direkt diskriminerande. En norm kan förklaras som de förväntningar och ideal som handlar om vad som är önskvärt och inte.

En annan viktig sak är att när man fokuserar på dem som avviker är att då ger man utrymme för dem som tillhöra normen att sätta ord på föreställningar om icke normspersoner och då återskapar man de ojämna maktrelationerna mellan överordnade och underordnade grupper i samhället. Strukturer som bland annat leder till att vissa människor får sina rättigheter tillgodosedda per automatik, medan andra får kämpa för dem.

Ett normkritiskt förhållningssätt fokuserar på de normer och maktstrukturer som gör att personer uppfattas som avvikande och de konsekvenser som det får. Inte på dem som avviker.

Homofobi förminskar och begränsar människors liv.

Homofobin lever genom det vardagliga. Det försåtliga talet. Det oaktsamma agerandet. Den obetänksamma dunkla meningen. Det är oftast frågan om triviala händelser, handlingsmönster och beteenden vi inte tänker på. Detta gnagande och irriterande. De suger energi och glädje ur människan. Det är orättvisor som förekommer så frekvent att dessa förbises och tas för givna. Och de utgör naturliga inslag i vardagens kommunikation.

Det är i samtalet mellan människor som homofobin uppstår, göds.  

Alla har vi ett ansvar att säga ifrån. 

Surrogatmödraskap

Inspirerad av Nätverket feministiskt nej till surrogatmödraskap har jag funderat kring och äntligen aktivt tagit ställning. Även jag anser att "surrogatmödraskap är människohandel. Då det handlar om att beställa ett barn och om att hyra en kvinnas livmoder. Det finns en vara, barnet, det finns en leverantör, surrogatmodern, och det finns en köpare. Slutsatsen är att surrogatmödraskap är, och alltid kommer att vara, handel med barn och handel med kvinnors kroppar. Detta gäller både kommersiellt och så kallat altruistiskt surrogatmödraskap.

Att genomgå en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för. Det kan aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker. Varken surrogatmödraskap, slaveri eller prostitution är yrken. Att avtala bort sin egen kropp, en del av sig själv, är inte ”ett arbete”. Surrogatmödraskapet drabbar fattiga kvinnor, en rik kvinna skulle med möjligen några få undantag inte utsätta sig för de risker en graviditet medför.
Varken jag eller nätverket är ensamma om att surrogatmödrarskap är ett utnyttjande av kvinnors kroppar. Även EU-parlamentets anser det och slår fast i en resolution från 2011 att: surrogatmödraskap är ett utnyttjande av kvinnors kroppar och reproduktiva organ.
Så i dessa kluriga frågor kring infertitlitets frågorna så är ett förbud för surrogatmödraskap viktigt.

Sexuellobjektifiering

Insändare med anledning av Holmbergs pinup kalender.

Varför objektifiering av kvinnor och flickor och speciellt sexuellobjektifiering skadar både män/pojkar och kvinnor/flickor och våra relationer!

Med anledning av Holmbergs ”pinupkalender” och de reaktioner jag sett bland annat på nätet, vill jag försöka förklara varför det är viktigt att reagera och hur det hänger ihop och slutligen komma med några tips på vad vad man kan göra!

Man kan tycka att en snygg tjej i en kalender är väl inget att bli upprörd över. Problemet är att då sätter man inte in fenomenet i ett större sammanhang. 

Att bli sexuellt objektifierad innebär att man betraktas som ett föremål, något man kan göra saker med, man reducerar personen till en kropp för andras blickar. Objekt åtgärdar något för någon annan medan subjektet däremot agerar för sig själv. Sexuell objektfiering är djupt rotat i vårt kulturella undermedvetna och det är ett stort hinder för ett hälsosamt liv för alla. Ofta om man reagerat på en bild och pratar med folk om den så möter man, ”det är väl ingen fel, hon är ju sexig”. Men att känna sig sexig eller att attraheras av någon sexuellt är inte samma sak som sexuell objektifiering. Sex är naturligt och en del av livet, det som inte är naturligt är att om och om igen visa kvinnor som sexobjekt för mäns lustar.

När någon visas som ett sexobjekt är det ofta något vackert eller häftigt att titta på, någon som man kan försöka ha sex med eller någon man kan ha sex med. Detta upprepas i reklam, tv-serier, filmer, ja den är så vanlig idag att både män och kvinnor ser kvinnors kroppar som delar att ha sex med; bröst, en rumpa, en skuldra, läppar, etc. Till skillnad från kvinnorna visas män som hela människor. De dominerar dessutom i dagpressen; 70% av bilderna visar män och beskriver mäns intressen och liv. I reklam efter reklam används kvinnors kroppar för att sälja saker, allt från jeans till smycken och maskiner, utan att ta hänsyn till kvinnornas intressen eller liv. Kvinnor används också som en sexig bakgrund i mängder av musikvideos. Idag sker objektifieringen också i kvinnor och flickors egna tidningar, t ex genom att ”informera” dem om vad män inte gillar. Kvinnor lär sig självobjektifiering, att se sig själv som ett objekt för sexuell lust - att vara den andra. Det leder bland annat till att man ständigt ska kontrollera sin kropp, skämmas över sin kropp, ätstörningar, självdestruktivitet, depression, sexuell utsatthet och att man har sämre sex. 

Objektifiering leder sedan till att kvinnor och flickor förväntas ta ansvar för killars sexualitet, de ska t ex klä sig anständigt för att inte störa killar, de ska tänka på att inte gå på utsatta platser om de går hem på kvällen etc.

Objektifieringen leder till att män och kvinnor inte ska vara vänner. För män kan inte se kvinnor som annat än sexobjekt. Vilket vi ju vet är osant, men den berättelsen återkommer i filmer och tv-serier där kollegor oftast i slutändan blir partners.

I den här kulturen är mäns sexualitet och behov i centrum, den ger män mer sexuell makt, det gör att vi alla ska se världen med en manlig blick. Vi får alla lära oss att mäns sexualitet är något aktivt, och kvinnors är passiv, att kvinnors ska objektiferas och att män ska använda kvinnor för sex är normalt och t.o.m. kul och charmigt.

Sexuell objektifiering är oftast en omedveten handling, ”så här brukar vi göra” så som i Holmbergs fall. Men det är egentligt helt bisarrt, i den värld vi lever i skall alla kvinnor, oavsett om vi känner dem eller inte, kunna vara subjekt och ses som personligheter med intellekt, humor, vänlighet, lojalitet och andra personliga drag och ibland bli sedda som objekt för någons sexuella lust precis som män idag blir sedda. Internationella siffror visar att 96% av de sexualiserade bilderna är på kvinnor och deras kroppar.

Sexuell objektifiering leder också till att sexuellt våld och sexuella trakasserier inte tas på allvar.

För i grunden ligger idén om att att män är sexuellt aggressiva och kvinnor sexuellt undergivna.

Det här är något som vi tillsammans kan förändra för att både män och kvinnor ska må bra. Vi förtjänar helt enkelt en bättre värld.

Första steget är att våga och kunna se, att bli medveten om dessa mönster, att sluta värdera kvinnor för hur de ser ut och sluta behandla dem som sexobjekt, behandla dem som människor.

Andra steget är att reagera på när du ser företag eller andra som objektifierar. Säg nej, det är inte okej.

Tredje steget är att stödja dem som säger ifrån.

Mobbning

Mobbning uppstår ur obearbetade konflikter. I botten finns alltid orättvisor och de grundar sig i dålig ledning. Mobbning är ett brott mot arbetsmiljölagen. I skolan och på arbetsplatsen måste vi på gott och ont samarbeta med andra som vi inte har valt vi måste också ha en chef vilket har sina för och nackdelar, bara at någon annan bestämmer över dig kan vara krävande.Det största problemet är att mobbning alltför ofta behandlas som en konflikt, som alla parter har ansvar för och som ska lösas i samförstånd, man kan inte prata bort mobbning. Samförstånd kan vara fantastiskt bra i vissa sammanhang, men inte när det gäller mobbningsfall. Då måste man fokusera på de drabbade individerna och inte på kollektivet. Ståle Einarsen, mobbningsforskare professor vid Bergens universitet i Norge menar att det finns en vilande konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare och rätt oftast sammanfaller intressena inte. Känslan av orättvisa uppstår snabbt. Den leder till konflikt som kan leda till aggressioner, mobbning och till sist utstötning om ingenting görs.

Grundorsaken till mobbning är att ledning saknas eller att ledningen är svag och eller orättvis, mobbning har sitt ursprung i rollkonflikter och en oklar ledning. I en rollkonflikt vet man inte vad som förväntas av en. Skolmiljön är liksom arbetsplatserna en komplicerad miljö. Ståle Einarsson skiljer på rovmobbning och varselmobbning. Det senare är när någon säger ifrån om orättvisor, en visselblåsare. Dessa riskerar att bli mobbade. Rovmobbning är när någon med makt ger sig på någon utan makt t ex när chefen trycker ned eller har en syndabock för att häva upp sig och ta plats själv.
Konflikter ska hanteras redan i tidiga skeenden, det är när konflikter blir liggande eller sopade undan mattan som det leder till mobbning. Mobbning är aldrig den utsattes fel och att vissa personer är mer sårbara för mobbning stämmer inte. Mobbningsoffer är inte ”besvärligare” än andra människor, personligheten har lite med mobbningen att göra de visar många olika forskningsresultat. Om chefen, ledaren, läraren eller skolledaren är dominerande, härsklysten eller kall ges utrymme för mobbning.
Det är en utmaning att hantera den mobbning som finns eftersom många människor far illa. Där har samhället, arbetsgivarna, arbetsplatserna och skolorna ansvaret. Man behöver både kartlägg och ständigt arbeta med arbetsmiljön.
Att arbetsgivaren eller skolan hat en policy är viktigt, men de räcker inte, arbetsmiljö är ett ständigt arbete och ledningen måste genast ta tag signaler som kommer upp i de vardagliga arbetet men också med jämna mellanrum genom enkäter och samtal undersöka.
De finns bra modeller att hantera signaler och mobbning, där man ser till att alla inblandade ges utrymme att berätta sina egen upplevelse och där man sen söker vägar för hur de ska hanteras. Lösningen är aldrig att flytta på den mobbade även om de kanske för personens egen skull vara en åtgärd man väljer att vidta speciellt om mobbningen pågått länge och personen har farit ordentligt illa. Men för arbetsplatsen eller skolan är det ingen lösning, blir det ingen skillnad, ett nytt mobbningsmål utses snabbt. Det behövs alltid andra åtgärder.

Vad gör man när ord stor mot ord om mobbning på jobbet? På arbetsplatser i Norge har man sedan några år använt en utredningsmetod som mobbningsforskare har utvecklat tillsammans med arbetsmiljöverk och arbetsmarknadens parter. Metoden kallas "Faktaundersökning". Både fack och arbetsgivare är positiva. Norges två främsta mobbningsforskare, den norska professorn Helge Hoel vid universitetet i Manchester och Ståle Einarsen har utvecklat metoden i en arbetsgrupp med representanter för arbetsmarknadens de har inspirerats av metoder som arbetsgivare och fack i England använt.

Grundidén är att när ord står mot ord om mobbning kan man genom att undersöka fakta på ett systematiskt och genomtänkt sätt få fakta på bordet. Då kan man relativt snabbt sätta agera och avsluta ett ärende, istället för att ha en utdragen process, där inget i värsta fall händer. Utredningen kan också i de fall grunden är ett direkt klagomål bli ett svar. Utredningsarbetet bygger på de regler som finns på arbetsplatsen, i form av handlingsplaner, riktlinjer och program, men också det allmänna regelverk som finns i lagar, föreskrifter och avtal. På en arbetsplatsen måste man veta i förväg vad man ska göra när det inte sen fungerar, därför är nödvändigt att göra handlingsplaner. Meningen med utredningen är att ta reda på vad som är fakta och komma fram till ett beslut om ett klagomål är berättigat eller ej. Utredaren måste beskriva och bedöma fallet tillräckligt väl, för att arbetsgivaren ska kunna agera på rätt sätt. Utredningen är ett verktyg för arbetsgivaren, samtidigt som den innebär att man behandlar de berörda och frågan om mobbning på ett seriöst sätt. Den ska sträva efter att slå fast vad som är sant. Men om man inte har bevis, så kan man gå på vad som är sannolikt. Det är ju inte fråga om någon domstol, med krav på att ett påstående ska vara ställt utom allt rimligt tvivel. Om pusslet nästan passar är det bra nog, säger Helge Hoel. Utredning hindrar inte den drabbade från att senare driva fallet i domstol. 

Är det mobbning eller olämpligt uppförande? Ibland måste de som tycker att de är mobbade inse att det faktiskt inte är mobbning som de blivit utsatta för. Som anställd måste man acceptera de skillnader som finns mellan olika människor. 

Utredarna behöver utbildning och tid, i Norge finns idag 300 utbildade utredare runt om i landet, dom arbetare med annat till vardags inom de verksamheter där de utreder. Systemet är inte inbyggt företagshälsovården då man menar att man inte kan vara stödjare och utredare samtidigt. Man rekommenderar heller inte att fackliga företrädare går in i rollen som utredare. Men de är viktigt att facket är med och stödjer modellen. Det är också viktigt att inte tro att faktaundersökning löser alla problem, men det kan vara ett viktigt stöd för att komma framåt.

Läs mer om fakta undersökningen.

Jag får signaler om att mobbning är något vi behöver ta tag i, ska fundera på om man kunde samla olika parter för en gemensam satsning. Tycker att den norska modellen låter intressant.

Fascism

För mig har fascismen varit något långt borta, långt borta från där jag lever och bor och långt borta i historien, men de är nu bara att inse att så är inte och då behöver man både påminna sig och fortbilda sig. Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen med syfte att rädda nationen undan förfall. Målet är en nationell återfödelse. Först måste man dock bekämpa de som förstör, de andra, de inflyttade, muslimerna, de svarta…. För Hitler handlade det om judarna, romerna, de homosexuella och lösningen var Förintelsen. För Sverige Demokraterna handlar det om islam, som ska rensas bort. För Sannfinländarna är de invandrarna som ska assimileras. Partierna är framtidstroende politiska rörelse. De tecknar i vackra färgar en etniskt ren nation. De finns en attraktion i de och de syns på många ställen i Europa där en ny fascistisk politik firar triumfer. Grunden för den nya politiken kallas av den internationella forskningen ”neofascism” och är resultatet av ett intellektuellt arbete som startade i Frankrike i slutet av 60 talet. Det gällde att bygga ett nytt politiskt varumärke efter Adolf Hitler och andra världskriget, de gick inte att bygga på den egna ”biologiska rasen” förträfflighet. I stället skulle den nya fascismen: avskaffa det pluralistiska och multikulturella samhället, till förmån för ett etniskt homogent samhälle. Den nationella kulturen ska lyftas fram och hyllas och den euroepiska kulturerna är hotade. Den nya fascismen ska ses som en tredje väg, mellan traditionell vänster och höger,man spelar med argument från båda håll. Även om det är samma grundideologi så ska inte ordet fascism användas då de har dåliga associationer. Rasismen ingår i de fascistiska tänkande som bygger på ett ständigt förhandlande om vilka som inkluderas eller exkluderas. Idag får invandraren finnas i Finland bara den anpassar sig, men homosexuella kan flytta till Åland. Idag är svenska judar inget större "problem", men allt kan snabbt ändras, beroende på hur vinden blåser. Den nya fascismen vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin, det är majoritetssamhällets makt som ska råda, man ska genom demokratiska beslut rasistiskt förtrycka olika minoriteter. I den fascistiska grundidén finns inte allas lika värde utan majoritetskulturens förträfflighet och dominans. Henrik Arnstadt historiker och journalist som studerat fascismens ideologi och skrivit boken ”Älskade fascism skriver i en artikel i DN: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” menar att fascismen inte får underskattas och  att att vi ska lära av historien och därför: 
1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten.
2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.
3. Våga använda korrekt terminologi. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet. 
De gäller också hur man i Finland bör behandla Sannfinnländarna även om de själva menar att man inte har en fascistisk grund.

Härom dagen kom Linje 17 kort film mot rasism, alla aktiviteter mot fascism och rasism behövs som motkraft mot  det enkla vi och dom tänkandet. Men även Sverige Demokraternas ungdomsförbund har gjort en film, den är skrämmande. Snabbt kom en remix som tydliggör och ifrågasätter och Unga feminister skapade en film som motbudskap.
Håll till godo. Vill du se SDUs film i original och läsa om den kolla in Nyheter24. 

Publicera inlägg

Word Wide Opportunities on Organic Farms

Nu är vi en av WWOOF gårdarna i välden. WWOOF är en organisation där volontärer som vill komma till ekologiska gårdar, får mat, boende och möjlighet att lära om den ekologiska livsstilen och där gården får volontärhjälp på gården.
Vi tillhör WWOF Sverige då det inte finns någon nationell organisation i Finland. Vi ser fram emot roliga möten och en hjälpande hand.

Vikten av generell välfärd och att ha en vison

Politik handlar på ett eller annat sätt om förtroende. Det verkar som en del politiker tycks tro att man bygger förtroende genom att hänvisa till siffror och kalkyler. Det är som Katrin Kielos skriver i Aftonbladet "märkligt eftersom siffror traditionellt har varit ett substitut för just förtroende. Det var när chefen inte litade på sina anställda som han bröt ner deras arbetsuppgifter till mätbara enheter. Det var när politikerna slutade lita på sig själva som siffrorna tog makten.”
Politik är som jag ser det att vilja, visst ska vi luta oss emot fakta men politik handlar om idéer. Det finns en riks att det blir en kamp om vem som kan använda siffror bäst till sin fördel och siffror kan alltid användas och förstås på olika sätt.
Jag tror som jag tidigare skrivit på generell välfärd, ett system där vi tillsammans utifrån betalningsförmåga betalar pengar till staten som sen alla får del av genom ett grundläggande trygghetssystem.
För mig är vad man kan kalla den ”borgliga politikens idé" en argumentation kring att trygghetssystemen ville väl, men passiviserar människor. Därför ska mer ansvar lägga ut på den enskilda. De skulle ju innebära att alla rika automatiskt blir lata, det har ju ett privat trygghetssystem. Den idén ligger bakom den svenska regeringen arbetslinje som många i Sverige gått på, det är som jag ser det också ett konservativt budskap om att disciplinera ett folk.
När vi diskuterar avgifter här hemma på Åland dyker åsikten upp om att man överutnyttjar sophämtning, sjukvård, dagis eller annat om avgiften är för låg. Men de skulle ju innebära att alla rika överutnyttjar en massa service hela tiden för antingen har de försäkringar som betalar eller så har de så mycket pengar så att en hög eller en låg avgift inte spelar någon roll.
Jag anser att vi ska ha så låga avgifter som möjligt för den gemensamma samhällsservicen, så att den är möjligt för alla att ta del av, det är inte att slösa med pengar det är att se att alla inte har samma förutsättningar, de att är att ha en grundläggande ide om ett solidariskt samhälle. 
För mig blir de där statistiska graferna ointressanta om inte politikerna talar om på vilken värdegrund de bygger sina argument, förslag och idéer, att de är tydliga med vad de verkligen vill. Politiker behöver både synliggöra sin visioner och sina sakfrågor för att bli trovärdiga. Sen behöver de visa i praktiken att de försöker göra skillnad och driva på åt de håll de sagt att de vill, både i politiken och i civilsamhället.
Jag tror på att ökad jämlikhet är bra för ­hela samhället och hela ekonomin. Vi vet idag att ökade klyftor inte med någon automatik gynnar alla och vi ska undvika att de som jobbar i de lågavlönad yrkens ska behöva utkomststöd där alla deras inkomster och tillgångar granskas. De lågavlönade ska kompenseras genom generella bidrag och stöd och genom låga eller inga avgifter på samhällsservicen. De gör att också de rika ser direkt nytta av skatter. Sen ska vi ha ett system som stödjer de mest utsatta, de som drabbas av psykisk ohälsa, arbetslöshet, fysiska funktionsnedsättningar eller annat.
De är min vision, sen blir det i politikens vardag kompromisser, vinster och förluster.