Berättelserna som framträder i "prata om det", är så man får ont i magen. Men de är en befrielse att tystnaden nu bryts, tystnaden kring alla våldtäkter, övergrepp och sexuella kränkningar vi varit med om och sett. Äntligen lyfts det på locket. Skammen och skulden har varit en stor del i tystnaden, men också att de orättvisa har varit det normala. Det finns mycket att gräva fram för att komma vidare. Jag har ibland lyft på locket i min utbildningar för kill- och tjejgruppsledare. Där pratar vi om gråzonen som Stina Jeffner beskriver i "Liksom våldtäkt typ!" och jag har berättat om kompisvåldtäkter, gruppvåldtäkter, etc från min tonårstid (men bara i dessa trygga sammanhang). Sånt som idag ses som ett brott i Sverige. I Sverige diskuterar man hur man kan förbättra sin lagstiftning som dock är betydligt bättre än de vi har här på Åland/Finland.
Parallellt med att vi lyfter på locket så behöver våra lagstiftare driva frågan om en jämställdhet sexuallagstiftning.