Skrev en insändare om framtiden för skärgårdstrafiken

hav, klippor och kummel

Tidningsrubrikerna efter regeringens besked om att lägga ner Tvärgående linjen gjorde mig, liksom många andra, sorgsen. Jag har försvarat och argumenterat för den i många år. Men vi måste nu lyfta blicken, se bortom enskilda rutter och fokusera på helheten. Det handlar om att bygga en hållbar och trygg skärgårdstrafik som inger hopp för framtiden. Skärgårdstrafiken har sen jag flyttade till Åland för 40 år sedan varit ett slagfält. Kommunerna har gång på gång ställts emot varandra. Det har saknats långsiktig planering och gemensamma spelregler för hur många turer som ska erbjudas. Att färjfästena inte ens varit av samma typ i hela skärgården har skapat stora problem.

Det vi vet i nuläget är att färjfästena, inklusive Snäckö, nu byggs om för att bli kompatibla med varandra. Det är en ekonomiskt stor satsning och ett viktigt steg mot ett flexibelt system. Tekniken utvecklas i snabb takt, vilket ger nya möjligheter – men det förutsätter att vi har en grund som är anpassnings-, skalbar och framtidssäkrad.

Att det idag bor färre i skärgården än för trettio år sedan har flera orsaker. En är trafiken som hela tiden är osäker och har stora brister – när det gäller rutter, kapacitet och tillgänglighet. Många turer är utformade endast för dem med bil, vilket gör det svårt för unga, äldre och turister utan körkort att ta sig fram. Utan en långsiktig plan är det omöjligt att satsa på företagande, distansarbete eller turismutveckling i skärgården. Nu finns det
verktyg landskapet kan med hjälp av ny statistik ner på tur-nivå analysera beläggning och behov, vilket möjliggör bättre prioriteringar. Men detta kräver ett nytt flexibelt system.

För att kunna erbjuda fler avgångar där behovet är som störst måste vi tänka nytt. Kortare rutter ger både ökad flexibilitet, lägre kostnader och öppnar för elektrifiering – en nödvändig lösning både ekonomiskt och miljömässigt.

Olika alternativ diskuteras nu inom den politiska tankesmedja där jag har förmånen att delta. Jag hoppas att detta leder till att våra lagtingspolitiker kan enas om en långsiktig strategi. Skärgården har inte råd med ännu ett politiskt haveri, som avbrutna projekt eller utredningar som inte leder någonstans.

Att inte göra något, eller att tro att vi kan fortsätta som idag, är inte ett alternativ. En levande skärgård kräver en fungerande infrastruktur – det är viktigare än någonsin, särskilt med tanke på behovet av ökad beredskap inför kriser och katastrofer. 

Mia sitter i en båt och tittar på havet

Infrastrukturavdelningen arbetar nu med en beställning som syftar till att framtidssäkra skärgårdstrafiken. Det handlar om att skapa ett system där båtar och avgångar används så effektivt att driftskostnaderna minskar. Förändringarna kommer påverka våra resvägar – hur vet vi ännu inte – men förändring är nödvändig. Ja, den kan kännas obekväm. Men landskapet måste bygga en tillförlitlig och framtidsanpassad trafik.

Jag hoppas nu att våra lagtingspolitiker klarar av att kompromissa och samarbeta över partigränserna, så att vi denna gång får planer som håller längre än en mandatperiod.

Som skärgårdsbo har jag länge haft låg tilltro till trafikavdelningen. Men den kompetens och framtidsinriktning jag ser idag ger mig hopp. Samtidigt krävs det att vi som bor i skärgården släpper byatänket och börjar se den större bilden.

 

Låt oss inte blunda för attackerna mot mångfald och rättvisa

Skrev en insändare.

Högerkrafter runt om i världen har gjort det till en strategi att attackera mångfald och jämlikhet. Det är ett medvetet försök att avleda uppmärksamheten från deras egentliga agenda: att underminera demokratin och försvaga människors rättigheter.

Detta händer också här, vi ser det både i vårt parlament och i den offentliga debatten. Ett skrämmande exempel är hur Donald Trumps politik i USA har lett till konkreta inskränkningar i kvinnors, transpersoners och homosexuellas rättigheter. Samtidigt har man skurit ned på utbildning, förbjudit böcker och minskat bistånd, allt i namn av att ”mångfaldsarbetet har gått för långt”. Det är en farlig utveckling.

Det som sker i USA påverkar även oss. Plötsligt ifrågasätts varför dragqueens läser sagor för barn på bibliotek, eller så påstås feminister inte bry sig om utsatta kvinnor. Det är ett mönster vi måste genomskåda. När vissa börjar peka ut syndabockar i stället för att diskutera verkliga samhällsproblem, då måste vi vara extra vaksamma.

Det är också viktigt att lyfta fram invandringens stora betydelse, som ofta utmålas som ett problem av högerkrafter. Invandrare bidrar inte bara till vår kulturella mångfald, de är också en avgörande del av vår ekonomi. De driver företag, fyller viktiga kompetensbehov inom vård och omsorg samt stärker samhället på alla nivåer. Att misstänkliggöra människor på grund av deras ursprung är inte bara ovärdigt – det är också ekonomiskt kortsiktigt och samhällsfarligt.

Vi får aldrig acceptera att kampen för mångfald, rättvisa och inkludering misstänkliggörs eller förvrängs. Ett samhälle där människor misstros på grund av kön, sexualitet eller ursprung är ett farligt samhälle.

Vi måste alltid stå upp för ett öppet och inkluderande samhälle – inte låta oss luras av populistiska utspel eller dras med i ett ”vi och dom”-tänkande. Jämställdhetsarbete är inte onödigt – det är grundläggande för ett demokratiskt och rättvist samhälle.

Palestina manifestation

Fredagen den 28 mars var det manifestation för Palestina och Gazas folk på torget i Mariehamn.

Jag var en av fyra talare.

Här är mitt tal. 
Jag har varit engagerad i denna fråga i över 40 år.
1982 Sabra och Shatila två palestinska flyktingläger i Libanon upprättade efter att palestinier tvingats lämna sina hem i samband med Israels bildande 1948. Mellan 800 och 3 500 palestinska civila främst kvinnor, barn och äldre män mördades i en massaker. Internationellt väckte händelsen chock, ilska och fördömanden. I Israel hölls enorma demonstrationer – över 400 000 människor protesterade i Tel Aviv.Vi trodde inte de kunde bli värre.

Nu står jag här över 40 år senare och det palestinska folkets utsatthet och tragedi, är värre än någonsin.

Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 har den israeliska krigsmakten dödat run 50 000 människor i Gaza. Hälften är kvinnor, barn och äldre. Över 100 000 har skadats och i stort sett samtliga 2,2 miljoner invånare har fördrivits från sina hem.

Nu fortsätter mördandet och jag ska inte fortsätta upprepa siffror, men de senste attackerna är bland de värsta vi sett.
Det finns ingen säker plats i Gaza, en landremsa stor som Jomala, Mariehamn, Lemland och Lumparland tillsammans

Det fanns en överenskommelse. Den var precis så skör som vi fruktade.
Fas 1, där man under sex veckor utbyte israelisk gisslan mot palestinska fångar. De var inte problemfritt men fungerade, i stort sett.
Däremot visade det sig tidigt att Israel inte var intresserat av att gå in i fas 2, som skulle innebära ett slut på kriget och frihet för den kvarvarande gisslan.
Istället lanserade man en förlängning av fas 1, utan några som helst eftergifter för egen del. De skyllde sen på att Hamas inte gick med på de nya villkoren och började sen ursinnigt bomba.
Allt detta sker med USA:s tysta stöd. Därför måste andra delar av världssamfundet stå upp. FN har markerat, men säkerhetsrådet är låst av den amerikanska vetorätten. 

EU är en självklar aktör men de finns splittring.
Arabförbundet med Saudiarabien i spetsen däremot har bildat en global allians för att främja en tvåstatslösning. Deras initiativ bygger vidare på Arabförbundets fredsplan från 2002, men anpassats till dagens verklighet för att främja en fredlig lösning på konflikten och med återuppbyggnad av Gaza. Över 90 länder har varit delaktiga och EU:s utrikeskommissionär Kaja Kallas har välkomnat planen.

Vi får inte ge upp tron på en rättvis fred i Israel och Palestina.
Våra regeringar måste fördöma de folkrättsbrott och brott mot den framförhandlade vapenvilan.
Vi måste tillsammans hävda folkrättens principer och engagemanget behöver leva bland våra politiker såväl som bland folk ute i stugorna.
Därför står vi här idag. Tack för att ni är här!

Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen valde att gå igång på min insändare i loklatidningarna där jag diskuteras sexualbrott i Sverige och Finland hon menar att våldtäktskulturen huvudsakligen är ”importerad” och att feminister ignorerar våld när förövarna har invandrarbakgrund. 
Här är hennes replik i Ålandstidningen 27 feb 2025:

Här kommer mitt svar:

Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen menar i sitt insändarsvar att våldtäktskultur huvudsakligen är ”importerad”. 

Hennes påståenden bygger förvisso på forskning, men tolkningen av dessa siffror är problematisk och förenklad. En nyanserad bild kräver att vi granskar forskningen, sätter den i sitt sammanhang och ifrågasätter de underliggande antagandena.

Vad menas med ”våldtäktskultur.” Begreppet syftar inte på att samhället öppet accepterar våldtäkter, utan på att det finns normer, exempelvis genom skuldbeläggning av offer, låga fällningsfrekvenser eller bristande stöd till drabbade.

Att peka ut vissa etniska grupper som problemet är en förenkling som förminskar de faktiska strukturella problemen i samhället. Så kallad våldtäktskultur existerar i många samhällen oavsett etnicitet. Att peka på invandring som roten till problemet leder inte till lösningar. Lehtinen hänvisar till en studie där 63,1 % av de våldtäktsdömda hade invandrarbakgrund. Det är viktigt att tolka dessa siffror korrekt. Statistik visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistik, men det betyder inte att invandring som sådan skapar brottslighet. Bakomliggande faktorer som måste beaktas, såsom socioekonomisk utsatthet, utbildningsnivå och segregation.

Vilka är de vanligaste gärningsmännen? Majoriteten av alla sexualbrott i Sverige och i Finland begås av svenska respektive finska män, även om vissa invandrargrupper är överrepresenterade. Gruppen ”invandrare” är mycket bred och inkluderar personer som bott i landet i decennier. Att gruppera så olika människor i en kategori riskerar att dölja verkliga orsaker bakom brottsligheten. Studier från både Brå och internationella källor visar att socioekonomiska faktorer har större betydelse än etnicitet när det gäller brottslighet. Låg inkomst, arbetslöshet och trångboddhet är riskfaktorer för kriminalitet, oavsett ursprung. Dessa faktorer drabbar invandrargrupper oproportionerligt eftersom de ofta möter större hinder på arbetsmarknaden och i skolsystemet.

Lehtinen hävdar att feminister ignorerar våld när det utförs av invandrare. Detta påstående saknar grund. Feministiska organisationer har länge arbetat mot alla former av våld mot kvinnor, oavsett gärningsmannens ursprung. Att lyfta fram våldets strukturella orsaker och kräva bättre skydd för offer är en central del av feminismen. Däremot finns en risk att frågor om sexualbrott används i politiska syften för att främja en rasistisk agenda. Att bekämpa våldtäkter handlar inte om att skapa en konflikt mellan ”svenska” och ”icke-svenska” män, utan om att synliggöra de strukturer som möjliggör sexualbrott.

Om vi vill minska sexualbrott i samhället bör vi fokusera på faktiska lösningar som att öka resurserna och stärka skyddet för utsatta, som tidiga insatser och utbildning om samtycke och jämställdhet. Bryta segregation och skapa bättre möjligheter för ekonomisk integration. Säkerställa att rättsväsendet fungerar effektivt och rättvist, så att fler förövare döms och brottsoffer får upprättelse.

Sann förändring kräver att vi ser helhetsbilden och arbetar för ett tryggare samhälle för alla.

Arbetet mot diskriminering och våld mot kvinnor behövs mer än någonsin!

Vi som var aktiva i #MeToo-rörelsen på Åland vet att det var de unga som var mest utsatta. Nyligen publicerades en rapport om ungas sexuella och reproduktiva hälsa av Folkhälsomyndigheten i Sverige, som visar att var fjärde ung kvinna har utsatts för penetration mot sin vilja och att var femte har blivit utsatt för våld under sex. Inget talar för att det är annolrunda på Åland tyvärr och en vaginal, anal eller oral penetration mot någons vilja är en våldtäkt. Idag finns en samtyckeslag som utgår från att sex ska vara frivilligt – utan samtycke är det ett brott.

Händer sträcks mot sol i mitten.

Just nu pågår ett politiskt korståg mot de som kallas ”woke” som idag tagit betydelsen smutskastning av dem som arbetar mot rasism, orättvisor och diskriminering. Rörelsen orkestrerat från USAs högerextrema krafter, men finns överallt också på Åland. Det skapar en backlash mot värderingar som många av oss trodde hade blivit självklara. Plötsligt anses det extremt att vara feminist, att arbeta med mångfald på arbetsplatser eller att försvara homosexuellas och transpersoners rättigheter. Att peka på att det finns strukturell diskriminering avfärdas som en lögn, trots att forskningen entydigt visar att den existerar. 

Idag att det är den vita mannen som står i centrum och till stor del handlar det om makt och att inte tappa positioner. Det handlar om könsroller, kvinnosyn och hur media och andra normgivande aktörer hanterar frågor om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor. Dessa faktorer påverkar oss alla och leder till att kvinnor känner skam och skuld när de är offer, att kvinnor förväntas vara rädda och att gärningsmännen ofta ges viss förståelse eller ursäkt.

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver att Sverige har en våldtäktskultur och att första steget mot förändring är att erkänna detta. Jag menar att vi även måste våga se den djupt rotade misogynin – kvinnohatet – som är inbäddat i vår kultur. Vi behöver tala om hur denna destruktiva kraft påverkar oss och våra samhällsstrukturer.

Om vi vill minska antalet våldtäkter och annat sexuellt våld måste vi aktivt arbeta på olika nivåer och sätt, med samhällets värderingar, könsroller och synen på sex. I Storbritannien har inrikesminister Yvette Cooper föreslagit att extrem misogyni ska klassas som extremism. Detta är långt ifrån tillräckligt, men kan vara ett viktigt steg för att belysa problemet.

Feminism behövs mer än någonsin för att flickor och pojkar, kvinnor och män, ska må bra. Åland behöver en stor satsning för att komma åt detta omfattande folkhälsoproblem och vi behöver samspela internationellt då motkrafterna är starka och välorganiserade. Du som vill engagera dig på något sätt tag gärna kontakt, det finns mycket på gång men också många nya initiativ behövs.

Mia Hanström, feminist, antirasist och engagerade för mänskliga rättigheter

Aktiv i Ålands Feministparaply

Det är bråttom – nu krävs handling för existentiell hälsa

I en tid av snabb teknologisk utveckling och samhällsförändringar blir frågor om mening, balans och förmågan att hantera livets utmaningar allt viktigare. Digitaliseringen, särskilt sociala medier, påverkar inte bara hur vi lever – den formar också vår självbild och syn på hälsa genom orealistiska krav på lycka, perfekta kroppar och en felfri fasad. Vi lever längre, men mår psykiskt sämre. Existentiella frågor uppmärksammas oftast först när de leder till allvarliga problem eller sjukfrånvaro.

Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt, särskilt bland unga. Men lösningen är inte fler fritidsaktiviteter – unga behöver framför allt möjligheter att samtala om livets viktiga frågor, både med varandra och med vuxna. Under många år var Åland ledande i att arrangera samtalsgrupper för unga, men denna verksamhet har idag nästan försvunnit. Tidigare erbjöd flera organisationer och kommuner sådana grupper där deltagarna diskuterade ämnen som framgång, vänskap och lycka – med hälsa i ett brett perspektiv. Fokus låg också på att utveckla kritiskt tänkande och reflektera över påståenden och värderingar, att rusta unga att må bra och vara aktiva i sina egna liv och i samhället.

Den pågående digitala transformationen, driven av artificiell intelligens, är bara början på den omvälvning som teknologin innebär för våra liv och vårt samhälle. Att stärka den existentiella hälsan är därför inte bara en individuell angelägenhet – det är en samhällsutmaning som måste startas redan i ung ålder.

Regeringen har tagit fram en folkhälsostrategi för Åland, vilken borde ge utrymme för satsningar på främjande och förebyggande hälsoarbete. Det finns åtminstone tre åtgärder som kan genomföras omedelbart, utan ytterligare utredningar:

1. Skapa stöd för smågruppssamtal inom befintliga fritidsverksamheter, där unga får utrymme att diskutera livets viktiga frågor.
2. Stödja gruppverksamheter som tjej-, kill-, regnbågs- och blandgrupper – en metod som tidigare utvecklades på Åland och som nu sprids i länder som Lettland och Litauen.
3. Integrera i högre grad existentiella teman i skolan, så att dessa frågor genomsyrar alla årskurser och ger barn och unga en stark grund för att hantera livets komplexitet.

Det är bråttom. Vi har en ung generation som, genom pandemin och det ständiga flödet i sociala medier, är mer utsatt än någonsin. Därför måste Landskapet omgående inleda en dialog med intresserade föreningar och kommuner om hur arbetet för unga och deras existentiella hälsa kan förverkligas.