Stephan Toivonen ger sig inte, trots vår diskussion på tidigare blogginlägg han skriver ytterligare ett svar i tidningen där han påstår de ena och de andra. 
Jag har valt att göra ett kort svar, även om jag funderade på att argumentera kring problematiken att ST försöker skrämma upp folk genom att hänvisa till de senaste terroristattackerna och sin egna upplevelser. Nog är det så att varje terroristattack är en för myckte men det hjälper ingen att sprida rädsla. Faktum är att det i Väst Europa t ex dog fler i terroristattacker 2004,1988 och1980 än 2015. Men statistik biter inte, han fortsätter sitt sätt att argumentera så jag släppte det. Jag tycker att journalisten Dick Sundevall i Kriminal- och rättsmagasinet Para§rafen har ett bra inlägg. Läs det du som vill fördjupa dig och stärka dina argument.

Replik till Stephan Toivonens insändare i Ålandstidningen 27 juli 2016

ST plockar ut företeelser och lösryckta statistiska uppgifter för att försöka konstatera att utländska män är farligare än andra. Jag anser att vi måste se på hela bilden. Den statistik jag och flera journalister i medier hänvisar till är från polisens egna kartläggningar och från BRÅ- Brottsförebyggande rådet- en svensk myndighet. Det brukar räcka som säker källa. Att det just nu är rubriker kring övergrepp på festivaler är bra, det får igång diskussioner, men det betyder inte att de är fler än tidigare eller att det brottet är vanligare idag än tidigare. Vi kommer inte åt problemet med övergrepp genom att peka ut vissa grupper av män eller att fokusera på övergrepp som sticker ut. Det är vardagsbeteendet vi ska fokusera på.

När det gäller anmälan så är det alla medborgares rätt, och som jag ser det är en skyldighet att anmäla något som man tror är brottsligt. Och det är förbjudet att sprida grovt vilseledande och generaliserande påståenden om en viss folkgrupp. Sådana påståenden är till exempel att vissa folkgrupper är mer benägna att begå vissa brott. Det är sen polisen som bedömer om det är ett brott och faller under allmänt åtal. Det är skillnad på falsk angivelse om

t ex ett egendomsbrott. Det vi ville med anmälan är att polisen utreder om STs flygblad är ett brott, om det faller under allmänt åtal.

Att en förening inte kan marknadsföra en kandidat som feministisk om dennes åsikter inte sammanfaller med den definition som finns i föreningens stadgar torde vara självklart för de flesta.

Utifrån denna debatt torde det stå klart att det är viktigt för ST att Åland ska akta sig för att välkomna folk från andra länder och speciellt från vissa. Det är beklagligt som jag ser det. Jag vill att ingen ska behöva känna att den inte är välkommen pga av sitt ursprung. Åland är ett öppet och välkomnande samhälle och består idag av 30 % inflyttade. Jag tror att det är en av flera förklaringar varför det går så bra för Åland.

Med detta ser jag debatten som avslutad för min del.

Maskulinitet och manlighet

I diskussionerna kring hur man ska förstå de våldsdåd som de berättas om på nyheterna nu, så blir jag bara mer och mer övertygad om att vi måste arbeta än med vår unga generation och då inte bara erbjuda killar de traditionella utan rusta dem med god självkänsla och för en komplicerad men spännande framtid som de kan vara med och forma. Redan 2004 gav Fritidsforum ut min bok Pärlkrokodiler som jag skrivit och byggare på ett projekt om att arbeta med killar på fritidsgård som jag ledde tillsammans med Mia Eriksson. I den boken skriver jag följande, lika aktuellt idag som för 12 år sedan. Sid 23-29

Mansidealen skiftar

Det blev en pojke! Direkt faller en massa förväntningar och föreställningar över det nyfödda barnet.
Hans barnskrik tolkas som att han är arg. Han förväntas leka vilda lekar. Han blir hela tiden bemött utifrån könets tolkningsram som får konsekvens för hur han uppfattar sig själv. Det finns många begränsningar. Det han får göra är det förväntade. Vad som är manlighet skiftar över tid och plats.

En symbol- och idealbild för manlighet är brandmannen. Hos brandmannen kombineras era av de traditionellt manliga värdena som styrka, snabbhet, beslutsamhet och mod med det goda uppså- tet: att rädda liv. En form av vår tids riddare. Mansidealen har skiftat genom historien. Forskaren Claes Ekenstam beskriver i boken »Rädd att falla«13 att under 1700-talet fanns stort utrymme för känsloytt- ringar bland män. Män grät ofta både för att visa glädje och sorg. De grät i offentliga sammanhang som t ex på teater och på gatan. Men även manlig själkontroll odlades. Under 1800-talet betonas självkon- troll, den ideala mannen beskrevs som hårt arbetande med en fast tro på gud. Genom fysisk fostran och kroppslig härdning bl a genom sporten skulle manlighet stärkas. Man upphöjde företeelser som kon- kurrens, den personliga viljan, energin och initiativ förmågan. Sam- tidigt som man skulle träna sig i att underkasta sig kollektiv disciplin, visa lojalitet, uppoffra sig, visa fysiskt mod och kroppslig hårdhet14. Självkontrollen är fortfarande ett starkt ideal. Egenskaper som att vara rationell och effektiv är centrala och har högt värderade i Sverige. I andra kulturer kan andra egenskaper eller förhållningssätt värderas högre som t ex att vara social, att umgås och ha trevligt.

Dagens »riktiga« man

Flera forskare har identifierat några grundregler för den idealbild som vår kultur lyfter fram kring hur en »riktig« man skall vara15.
Visa inget fjolleri. Han får aldrig gör något som på minsta vis låter ana något feminint. Manlighet är ett obönhörligt tillbakavisande av kvinnlighet. En stor rädsla för att betraktas som ickig eller fjollig nns. I sin tur är rädslan för »fjollspöket« ett bevis på att man inte är så manlig som man låtsas, man skäms över att vara rädd.

Diskutera ...
Generellt förhåller sig män passiva när kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och våldtäkt liksom när homo- sexuella utsätts för mobbing och hot. Kan skammen och rädslan för fjolleri hos män och pojkar vara en förklaring till tystnaden från dem när kvinnor, ickor, bögar och lesbiska utsätt för sexistiska skämt eller trakasserier?
Sträva uppåt. Manlighet mäts genom storleken, framgången och vin- sterna. Förmögenheten, makt, status utmärker manlig framgång. Det gäller att vara bäst och kan man inte vara bäst på att vara bäst kan man försöka bli bäst på att vara värst.16
Diskutera ...
Vilka manlighetstest, ritualer och prövningar utsätter pojkar varandra för, test för att visa mod, hårdhet, styrka eller att man inte är bög eller en fjolla?
Var fast som en klippa.Verkliga män är starka och pålitliga i kris efter- som de inte visar några känslor. Pojkar och män gråter inte och söker inte hjälp.17
Diskutera ...
Vill män fostra vinnare? Och har de ett förakt för svaghet? Hur reagerar du på att en pojke eller man gråter?

Vilka risker nns med att pojkar tränas i att det är en svaghet att visa känslor som t ex sårbarhet, svaghet och be om hjälp?
Låt dem se på fan. Utstråla en aura av manlig djärvhet och energi. Ta alltid risker. Ge järnet. Lev livet till sista andetaget. Pojkar skall testa gränser både fysiskt och psykiskt.Vem kan klättra längst ut på räcket? Vem kan dricka est öl? Vem kan köra fortast?18
Diskutera ...
Flickor tränas till att vara till lags och nna till för andra, pojkar till att testa gränser och vara autonoma (självständiga). I vilka sammanhang kan dessa två för- hållningssätt vara tillgångar och problematiska? För dem själva? För omgivningen? När kan de vara destruktiva i relationerna mellan ickor och pojkar?

Bevisa att du är en man

Manlighetsmönstret är problematiskt, man kan aldrig lyckas. Ingen kan sträva tillräckligt mycket uppåt, vara tillräcklig hård eller låta dem se på fan tillräckligt mycket. Pojkar och män jagas ständigt av »fjollspöket«. Reglerna för en riktig man är samtidigt ett recept på misslyckande. De esta pojkar och män drivs omedvetet av rädslan att bli avslöjade. Rädslan för att andra pojkar och män skall avslöja eller genomskåda att man inte är en »riktig man« nns där. I detta spel fostras män och pojkar till en slags »könspoliser« för varandra. De »kollar av« varandra och ibland till och med bankar in reglerna med knytnävarna på den som inte böjer sig eller fattar. Flickor och kvinnor blir brickor i detta spel men aldrig jämbördiga. Pojkar/män söker uppskattning av andra pojkar/män och kvinnor/ ickor blir ofta en slags valuta som männen/pojkarna använder för att bättra på sin status. Att vara tillsammans med den snyggaste och populäraste flickan och att ha legat med många tjejer kan ge status. Forskaren Michael Kimmel beskriver det: »En riktig karl är ingenting du föds till, det är inte något djup inne i ditt psyke eller dina gener, som gör dig till man. Man blir man genom att ständigt bedömas av andra män som utstakar gränserna för vad som är manligt«.19

Få män upplever att de tillhör en grupp med makt. Nästan ingen i västerländsk kultur skulle hävda att en man har eller har rätt till makt för att han är man, det är inte legitimt.
Ett litet antal män tillhör den överordnade gruppen. De esta män har fördelar av att de är män eftersom de tillgodogör sig den patriarkaliska utdelningen de vill säga de fördelar som män vinner på kvinnors underordnade ställning. De privilegierna uppfattas som självklara och utgör en blind äck för många kvinnor och de festa män.20
Inom gruppen män finns stora olikheter i tillgång på makt och status. Den förhärskande maskuliniteten, den som för tillfället legiti- merar mäns överordning, kallas »den hegemoniska maskuliniteten«. Den kännetecknas av att den är allmänt accepterad och representeras inte alltid av de mäktigaste männen i samhället utan kan uppbäras av lmstjärnor eller rollkaraktärer i lmer21. Alla män är inte över- ordnade. Enligt professor RW Connell kan man enkelt säga att män kan delas i tre huvudgrupper i sitt förhållande till den hegemoniska maktmodellen de lever i. Platsen är beroende av relationer och situa- tioner. Grupp ett den överordnad eller hegemoniska maskuliniteten. Grupp två är den underordnad maskulinitet som avgörs av etnicitet, sexuell läggning, ålder, etc. Underordnande faktorer är bland annat homosexualitet och femininitet. Oräkneliga är de feminint laddade ord som kan användas för att trycka ned män exempelvis, mes, fjolla, morsgris, fegis, kärring, hora och fitta.
Grupp tre är en mellangrupp, de är förhandlare. De är de hyggliga jämställda männen som försöker få till tillvaron i sina relationer på ett just sätt, men utan att problematisera mäns överordnade ställning. De är på så vis delaktiga och medskyldiga till en fortsatt över- och under- ordning. De esta män känner inte igen sig i över- och underord- ningsmodellen men kan se att de själva tillhör den tredje gruppen. De försöker att hantera maktordningen individuellt. De försöker vara hyggligt jämställda. Men de kan luta sig tillbaka och dra fördelar av att de är män och inte kvinnor. De ser inte att mäns våld mot kvinnor är ett strukturproblem utan ser det som att det är enskilda »knäpp- gökar« som slår sin flickvän eller dödar sin fru. En man beskrev hur subtilt fördelarna av att vara man kan ta sig uttryck: »Om jag sitter i soffan när det är dags för matlagning då protesterar hon, men sitter jag i köket är det okej att hon lagar mat.« En annan: »När vi träffar vänner har alltid vi män något ske-, bygg- eller sportprojekt på gång som det inte passar att barnen är med på. På så vis blir det tjejerna som blir kvar med barnen och allt de praktiska kring det.«

Den manliga normen

När kvinnor organiserar sig eller bryter mot rådande normer bli kön och orättvisor förknippade till kön synligt. Att könsstrukturer och mönster syns och beskrivs är en förutsättning för förändring. Normen är ofta svår att identi era. Mansforskaren, Michael Kimmel22 visar att samhällets syn är att den vite medelklassmannen är normen i samhället, han bedöms varken efter ras, klass eller kön. Kimmel menar att svårigheten är att de privilegierade inte ser sitt privilegium. Han visar genom ett exempel hur detta blev synligt för honom själv: »En vit kvinna säger till en svart kvinna att de är förenade av sitt kön, i förhållande till den manliga världen. Den svarta kvinnan frågar vad den vita kvinnan ser i sin spegel på morgonen. Hon svarar: En kvinna. Det är det som skiljer oss, säger den svarta kvinnan. För jag ser en svart kvinna. När jag ser mig själv i spegeln, säger Kimmel ser jag en människa. Jag är den ursprungliga människan, normen. Jag är vit medelklass man, jag har varken ras, klass eller kön.«
För de flesta män är det så att de varken upplever eller ser privilegiet att vara man. Det är en självklarhet.

Värstingar och våld

Små pojkar fostrar till viss del sig själva, de får leka sina vilda lekar utan vuxnas inblandning, lekar som oftast handlar om att tävla och ta plats i pojkhierarkier. De fostrar varandra till att ta för sig och i hög grad till en traditionell mans/pojkroll med prestation, aktivitet och lojalitet med andra pojkar som viktiga delar. Aktiviteter som pojkar erbjuds inom den organiserade fritiden ger ofta liknande budskap. Ett annat budskap pojkar får är »att i svåra konflikter får män och pojkar använda våld« detta trots att samhällets policy är att våld skall undvikas. Pojkar får lär sig att de inte ska slåss, men om inga andra alternativ finns är det okej, i sandlådan såväl som i nationella kriser. Pojkar anses rakare när de gör upp med nävarna jämfört med flickor som ofta fryser ut med ord, gester och blickar något som många vuxna tycker är värre. Ofta för att det är lättare för vuxna att säga till killar att de inte ska slåss. Lättare än att säga till flickor att de inte får »titta på någon på ett speciellt sätt«. Inget av sätten att hantera konflikter genom utfrysning eller våldsamhet är konstruktiv konflikthantering. Våld som konflikthantering får förödande konsekvenser i familjer såväl som internationellt. Små pojkars sätt att slåss, militärens strategi att ta till vapen, om det blir nödvändigt är ett mönster uppbyggt av män. I »tjuvarnas värld« såväl som i »värstingvärlden« förstärks detta mönster. Ett mönster där det är pojkar och män som gäller, där de speglar sig i varandra och i en vrångbild av män, manlighet och våld. Våldet är ett redskap att upprätthålla makt.

Tendensen idag är att en allt större grupp pojkar är våldsamma23. Dessa pojkar kommer att få betala ett högt pris för följderna av sin strävan att uppfattas som riktiga män i andra mäns ögon. De blir inte bara farliga och destruktiva för sig själva utan kvinnor, homosexuella, invandrare och andra »vanliga« pojkar kommer även de att drabbas av pojkars våld. Omedvetet fostras pojkar till traditionella män som inte får tillräckligt med redskap för dagens vuxenliv. Ett vuxenliv där krav ställs på att män tar hand om sina barn, har goda och nära rela- tioner till sina vänner och sina partners och där konflikter hanteras med samtal. 

13. »Rädd att falla studier i manlighet« , Claes Ekenstam m , Gidlundsförlag 1998 
14. »Fotbollen och moralen, Per Nilsson, HLSförlag 1993
15. Reglerna. /enligt psykologen Robert Brannon) /Michel Kimmel Ordfront Magasin nr 5 1998
16. Reglerna. /enligt psykologen Robert Brannon) /Michel Kimmel Ordfront Magasin nr 5 1998
17. Reglerna. /enligt psykologen Robert Brannon) /Michel Kimmel Ordfront Magasin nr 5 1998
18. Michel Kimmel Ordfrontmagasin 5/98
20. »Maskuliniteter«, RW Conell, Daidalos 1999 
21. »Maskuliniteter«, RW Conell, Daidalos 1999
22. Kimmel Ordfrontmagasin 5/98

Replik på insändare Ni har inte monopol på feminism

Ja fick reaktion på min insändare "Just nu debatteras våldtäkter och sexuella kränkningar", två män har reagerat Östen Hägg och Stephan Toivonen (se nedan) den sistnämnde var så tydlig i sina angrepp på mig så jag valde att svara.
Annars tycker jag att Adam Svanells krönika i Svenska Dagbladet är intressant som inlägg i debatten.

Replik på Stephan Toivonen insändare

ST har gått igång på min insändare som uppmanar män att engagera sig. Problemet är att han rör ihop och fortsätter att generalisera om grupper av människor. Det är beklagligt, sorgligt och som jag ser det okonstruktivt om man verkligen vill komma åt problematiken kring våldtäkter och sexuella kränkningar. Det ST och jag är helt eniga om är att vi har helt olika åsikter, och som jag ser det även helt olika människosyn. Jag tror på alla människors lika värde oavsett kön, etnisk bakgrund, religös tro, etc. Jag uppfattar att de finns normer som gynnar eller missgynnar människor pga grupptillhörighet och att det finns strukturer som medvetet eller omedvetet gynnar eller missgynnar grupper av människor. Jag ser att kön, eller genus som det heter i forskningen, är ett starkt organisationsmönster och att normer kring det på olika sätt begränsar vår frihet att få utvecklas.

ST använder uttalanden och enskilda händelser för att legitimera att peka ut vissa grupper av människor som beroende på deras härkomst som mer kriminella, det menar jag är inte bara odemokratiskt, utan också direkt diskriminerande.

Fakta: 

* Våldtäkter finns i alla kulturer, inom alla religioner och inom alla samhällsklasser. Den gemensamma nämnaren är att det flesta som utför våldtäkterna är män. 97 procent av de anmälda sexövergreppen 2015 utfördes av män, men det innebär inte att de flesta män våldtar. Inte ens i närheten. (BRÅ).

* Svenska polisen (BRÅ) har kartlagt anmälningar av sexuella ofredanden mot ungdomar under 18 år förra året. Totalt cirka 3300 anmälningar, där är inte ungdomar med utländsk bakgrund överrepresenterade, vilket är de som ST lyfter fram som det största problemet.  Det enda man kan finna en överrepresentation av i den gruppen är sexuellt ofredande som skedde i badhus och på festivaler (totalt ca 150 anmälningar av de 3300). Inte heller studier kring sexuell utsatthet bland 18-åringar som genomförts 2004, 2009, 2014 har visat någon överrepresentation av ungdomar med utländsk bakgrund.

Det stämmer att jag med flera har lämnat in en anmälan mot ST för och begärt att polisen ska utreda om ett brott begåtts då vi menar att flygbladet ST stod bakom kan tolkas som hets mot folkgrupp, vilket är ett brott som faller under allmänt åtal. Detta innebär att vem som helst som upptäcker olämpligt material på internet eller annan källa kan göra en utredningsbegäran om ärendet till polisen. I Finlands lagstiftning och i olika internationella avtal begränsas yttrandefriheten på ett sådant sätt att kränkning av andras grundläggande rättigheter eller människovärde inte tillåts i yttrandefrihetens namn. Hets mot folkgrupp är ett straffbart brott enligt bestämmelserna i strafflagen. Det är förbjudet att sprida grovt vilseledande och generaliserande påståenden om en viss folkgrupp. Sådana är till exempel påståenden enligt vilka en viss folkgrupp gör sig skyldig till eller har gjort sig skyldig till brott. Enskilda personer kan göra sig skyldiga till brott, men detta kan inte generaliseras till att gälla en hel folkgrupp.

Det stämmer inte att Stephan T inte fått bli medlem i föreningen Ålands feministparaply, han har aldrig ansökt om det. Däremot kunde inte hans svar inför valet tolkas som feministiska då föreningen frågade alla politiker som ställde upp i lagtinget om de var feminister och därför kunde han inte marknadsföras som en kandidat som var feminist.

Det är bra om ST och andra män problematiserar och diskuterar det våld som män utsätter både kvinnor och män för. Det är bra om fler män engagerar sig i frågor kring sexuella kränkningar och våldtäkter, men att skylla på vissa grupper av män är inte en lösning och vi har en diskrimineringslagstiftning och den gäller alla, även ST.

Jag har fått en fråga om källor för min fakta i min replik där jag hänvisat till BRÅ, Brottsförebyggande rådet en svensk myndighet. Det brukar räcka som säker källa.
En enkel och lättillgänglig sammanfattning finns här.
http://www.metro.se/nyheter/forskare-overgreppsfokus-hamnar-fel/Hdzpga!@p@MYgwjcgYB6YnscWvkdQ/

Vill man fördjupa sig finns underlag här:
http://bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2011-04-13-mans-vald-mot-kvinnor-och-man.html
https://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Övriga%20rapporter/Lagesbild%20over%20sexuella%20ofredanden.pdf
http://bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html
http://www.brottsrummet.se/sv/sexualbrott

Festtal i Lappo på sommarfesten 2016, Hur ska vi behålla ungdomen?

Jag heter Mia Hanström är konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete, politiker, engagerade föreningsmänniska bor på Kumlinge sedan 25 år. Jag har arbetat med ungdomsarbete i hela mitt liv, som fritids och ungdomsledare och föreståndare på fritidsgård och parklek, jag har arbetat som fältarbetare med social uppsökande arbete och de sista 25 åren har jag arbetat som konsult där ett av mina uppdrag varit att stödja och utveckla fritidsverksamheten i den åländska skärgården genom föreningen SKUNK Skärgårdsungdomarnas intresse organisation, ett annat uppdrag jag har är att handleda fortbilda olika ungdomsarbetare i regionen.

Hur vi ska behålla ungdomen var den rubrik jag fick från arrangören för festtalet här idag och ja den frågan ställer sig idag de flest i glesbygden och den är en av vår tids stora utmaningar?

Kom du inte längre än såhär? Unga på landsbygden och i skärgården får ofta höra att den plats där de bor, inte är en plats för en person med ambitioner. Storstaden är normen, en norm som vuxit sig stor och stark.

Men ett sådant samhälle är inte ett samhälle för mångfald, valfrihet eller hållbarhet. Vi måste tillsammans med ungdomarna ta kamp och utmana storstads/centralortsnormen.

Normen frodas och reproduceras genom media och samhällsetablerade attityder, vilket sätter unga som väljer att bo i skärgården i en svår sits – de är misslyckade om de stannar, men ses som svikare om de väljer att inte flytta tillbaka.

Jag menar att vi behöver synliggöra normer och värderingar så att vi kan se när de styr allt från privata val till politiska beslut och så att vi underlättar och skapar en grund för att bryta mot dem. För att skärgården ska kunna leva och blomstra behövs människor i alla åldrar. Någonting sådant kommer inte ske ifall inte samhällets makthavare, organisationer och invånare tillsammans arbetar med att förändra detta synsätt.

Som sagt att stanna kvar likställs ofta med att sakna ambitioner och vuxna uppmanar unga att flytta, men är inte sena med att välkomna tillbaka när de utbildat sig och skaffat barn. De ger dubbla signaler. Jag menar att visst är det bra att unga åker till andra ställen, utbildar sig och skaffar erfarenheter, ja vi ska uppmuntra dem att vara nyfikna och hungriga men de viktigaste är att göra dem delaktiga här och nu och se dem som den resurs för bygden de faktiskt är.

Vuxna som bor i skärgården och politiker som tror på vikten av mångfald och möjligheten att bo i skärgården har ett stort ansvar för att förändra attityden till unga och visa på att ett liv i skärgården kan vara hållbart, kreativt och innehålla framtidsmöjligheter - precis som ett liv i staden.

Om unga ska stanna kvar ja, jag vill bredda det till att unga ska vilja bo i skärgården, måste vi minska möjlighetsgapet mellan centralort och skärgård, men vi måst också ändra synen på unga överlag, de ska jag återkomma till.

Vi kan inte ha ett samhälle där så gott som alla funktioner och strukturer utformats utifrån storstadsnormen och det handlar inte om att vara snäll mot skärgårdsbor. Min övertygelse är att samhällen måste ta vara på mångfalden på alla plan, mångfalden av människor och mångfalden av naturen och mångfalden att alla inte bor på samma plats.

En viktig del i det är att hela tiden förbättra möjligheten för unga att organisera sig på landsbygden, i skärgården och i staden. Det är viktigt på alla ställen så att de kan samarbeta med varandra. Ett av mina uppdrag är SKUNK och de jag ser att den lilla organisationen förmår att göra imponerar och ger en hopp om att förändring är möjlig, men vi måste få till en förändrad attityd till skärgården och sluta använda storstaden som måttstock för vad som är ett önskvärt liv.

Fortsätter vi att utforma system och strukturer med staden som norm osynliggörs de värden som gör att människor väljer att bo i skärgården.

Jag menar att den pågående urbaniseringen och ensidiga tron på storstaden inte är hållbar. En fungerande skärgård kräver en levande stad, en levande landsbygd och en levande skärgård - med lika villkor för olika förutsättningar.

Den svenska Framtidskommissionen har samlat 500 texter från hela Sverige och Ungdomarnas budskap är tydligt. Många vill gärna stanna – eller flytta hem för att ge sina barn en trygg uppväxt och det är precis de jag också möter i mitt arbete med ungdomarna i den åländska skärgården. Det är bra, men jag tror att vi tänker fel om vi bara tänker på att behålla ungdomen. Vi behöver alla de ungdomar som växer upp här oavsett om det de stannar, kommer tillbaks eller flyttar iväg. Alla är viktiga resurser och kan skapa bra kontaktnät och vara goda ambassadörer för skärgården. Vi behöver dem alla, men vi behöver också de som aktivt väljer att flytta till vår fantastiska skärgårdsmiljö de som har fina upplevelser av skärgården under sin uppväxt och sen väljer att flytta hit. De kan vara turister, sommarboende, vänner, volontärer, friluftsmänniskor ja alla de som har fått förmånen av att vara här under någon tid.

Ingen av dessa har nytta av vuxna som givit upp eller tappat hoppet om framtiden. De behöver se vuxna som lyfter fram värdet i att få vara, vistas och leva i denna fantastiska miljö, inte höra ett ständigt prat om att de var bättre förr, att de där andra inte fattar eller att inflyttade har tokiga idéer vilket de i och för sig säkert har ibland. Med det är de tokiga idéerna som ibland kan bli de mest framgångsrika.

Och tyvärr de finns inget quick fix, men de finns både forskning och erfarenheter att ta del av och bygga strategier ifrån vi behöver jobba på flera nivåer.

Jag menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att skapa goda förutsättningar för unga att växa upp och vistas här. Vuxenvärlden måste sluta att se på unga som tomma boxar som ska fyllas med kunskap, för att sen vara aktiva medborgare och ta sitt ansvar eller grupper som ska sysselsättas. Det gäller skolan, de gäller föräldrar, de gäller föreningslivet ja hela samhället i stort.

De är tufft att vara unga idag. Unga får budskap att de ska förverkliga sig själva, allt är möjligt, de ska vara lyckade och lyckliga på alla plan, de ger en hård press och alldeles för många mår fysiskt och psykiskt dåligt också våra skärgårdsunga drabbas av detta. De här måste vi ta på allvar och jag menar att nyckelord som: involvera, demokratiarbete, entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet, delaktighet, ansvarskänsla, samarbete och nyfikenhet. Är en bra utgångspunkt.

Grunden för detta är att ta tillvara de ungas egen kraft, positiva egenskaper och talanger. Hela vårt förhållningssätt måste bygga på att vuxna ser ungas möjligheter och förmågor att vara delaktig, engagerade, att ta ansvar och fatta egna beslut. Behandlar vi dem som att de står på tillväxt, inte kan ta ansvar jag då agerar de utifrån de.

Vuxna behöver se unga som fullvärdiga medborgare, ta deras engagemang, energi och vilja på allvar och se till att det finns resurser i form av ”coachande vägledning” en resurs som har i uppdrag att samtala med unga om livets olika frågor, ge stöd, vägledning och råd kring problem och möjligheter och organisering.

Samhället har ett ansvar för att det skapas miljöer där vuxna och unga möts såväl som unga möter andra unga. Det kan göras i kommunalregi, det kan göras i föreningsregi och de kan göras med utgångpunkt ifrån olika verksamhetsidéer. De ska vara trygga mötesplatser för unga, då menar jag inte hus utan tillfällen med struktur och ordning.

Platser där drömmar och idéer kan förverkligas och där intressen och talanger upptäcks, utövas och utvecklas, där bemötande främjar både psykisk och fysisk hälsa, där man bli sedd för sina möjligheter, där man ska kunna träffa nya och gamla vänner, där man får delaktighet och demokratiträning, inte sysselsättning eller risk för mobbning eller kränkningar, vilket de ofta blir om ger lokaler att vara i och anställer outbildad personal. Det ska vara en verksamhet där man får chans att utveckla social kompetens, höra till, behövas, lära sig demokratiska spelregler och man kan utforma och påverka verksamheten tillsammans.

Det här gäller skolan, dagis, fritidsverksamhet och föreningsverksamhet.

Det är inne att säga att ungdomar ska vara delaktiga, men delaktighet är en utmaning och inte lätt. Vi möter ungdomar med helt olika förutsättningar, någon är inte van vid att bli tagen på allvar, någon annan har stor kompetens att organisera och ta ansvar. Det räcker t ex inte med att de får vara med i en föreningsstyrelse, att vi har elevråd eller att vi inför rösträtt för 16 åringar.

Demokratiarbete är långsiktigt och kräver att man skapar former och struktur som gynnar delaktighet där man förstår hur man kan påverka och använda sig av de demokratiska vägarna. Det är viktigt att komma ihåg att en eller ett par unga inte är representativa för alla unga och det är inte alls säkert att de vet bättre vad andra unga tycker, tänker eller vill, dom är precis som alla vi andra. Det är också viktigt att när man drar med unga i olika sammanhang i en styrelse eller arbetsgrupp att man ser över hur man jobbar så att de blir intressant för dem. Det brukar gynna även oss äldre såvida vi inte är utefter att behålla hela makten, de är lätt köra över och göra det hela ointressant. Ibland medvetet ibland omedvetet. Här är kommunikation grunden.

Ger vi dem inte utrymme att verka på konstruktiva arenor så tar det lätt del av andra, att köra bil eller dricka alkohol innan man är 18 år. De vi vet är att unga precis som alla andra vill vara delaktiga, vill ha vänner, vill känna samhörighet.

Nu har jag talat om samhället normer kring var vi väljer att bo,

synen på ungdomar och

om delaktighet och demokrati,

de finns några fler nyckelord som jag ser som viktiga; entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet och nyfikenhet.

Samhället i stort behöver företagsamma människor och entreprenörer och skärgården speciellt då vi har väldigt får färdiga arbetsplatser.

Det betyder att unga behöver komma i sammanhang där de kan utveckla sina idéer, inspireras och ges utrymmen för att träna allt; från att arrangera saker till att driva en egen fråga, rörelse eller ett företag. Grunden är att inspirera dem till att vilja vara med och skapa och utveckla och inte minst att vara nyfikna på nya människor, erfarenheter och saker. Att de under uppväxten får erfarenheter av det är kul.

Det handlar om att vi i skolan och på fritiden ska inspirera till en attityd till livet, både för att kunna möta den framtida arbetsmarknaden och för att de ska startas nya företag. Det handlar om att uppmuntra utvecklandet och användandet av entreprenör egenskaper såsom: kreativitet, ansvarskänsla och nyfikenhet och att ge kunskap om hur man startar och driver företag så att den idén finns även hos dem som inte kommer från en familj där den traditionen inte finns. Rent praktiskt kan de handla om att ”Man får tänka själv, man arbetar i processer, man lär sig argumentera, tränar sig att organisera, planera, ringa, fixa och boka…”

De unga som växer upp här behöver på olika sätt få tillgång till nätverk, internationella erfarenheter och kontakter. Vi måste vara inbjudande skapa förutsättningar för unga från andra ställen att uppleva vår fantastiska miljö. Ett sätt är förstås att aktivt bjuda in vänner till våra egna unga, men de handlar lika mycket om att skapa mötesplatser för sommargäster, turister och invånare att lära känna varandra och komma i samspråk. Allt från traditionella brännbollsturneringar och kulturfester till mer nyskapande samtalsinriktade aktiviteter.

Vi behöver också mer aktivt se till att våra öar kommer med i olika former av samarbetsprojekt så att vi hjälper våra unga att bygga nätverk och att andra unga får chansen att besöka oss. Vi behöver fler som tar emot volontärer genom olika plattformar som wwoofing (World wide opportunities on organic farms), workaway (kulturutbyte genom delaktighet) där människor kommer och hjälper till mot att de får mat och husrum.

Vi vuxna måste också själva vara förebilder vad det gäller samarbete, vi måste samarbeta med de andra skärgårdskommunerna, med resten av Åland jag med resten av världen.

Och underskatta inte turismen, från undersökningar vet vi att ett eller flera turistmål man kan vara stolt över, exempelvis en häftig byggnad, skulpturer, eller en park som man kan vara stolt över är viktigt inte bara för vuxna utan också för unga.

Här vill jag lyfta fram SKUNK Skärgårdsungdomarnasintresse organisationhttp://skunk.ax/index.html som en förbild och jag hoppas att föreningen fortsättningsvis får ett ordentligt stöd, för ungdomarna i styrelsen som är mellan 14-22 år gör ett fantastiskt jobb.

De har massor av projekt på gång, jag ska kort nämna tre av dem:

Ungdomscoachen, ett treårigt projekt infrastrukturellt projekt med uppsökande verksamhet i skärgårdens skolor där coachen har i uppdrag att skapa relationer med ungdomarna och fånga upp såväl möjligheter som problem. Med målet att engagera – inte aktivera ungdomar. Att vara spindeln i nätet som ser till att sammanföra ungdomar över kommungränserna och vara en kontaktyta för andra föreningar när de ska ut i skärgården så att deras besök kan bli mer effektiva och bättre. Att starta, samordna och utveckla projekt inom t ex kultur, idrott och demokrati. Projektet stöds ekonomiskt av Ålands Landskapsregering och de 6 skärgårdskommunerna.

RIBS Rolling Images in Business startups, ett treårigt Central Baltic projekt tillsammans med Estland, Pargas, Gotland och Stockholm med fokus för projektet är entreprenörskap och kreativitet med film och interaktiv media som redskap. Projektet finansieras genom EU och Landskapsregering.

EVS - european volontaire service, i slutet av juli kommer en kille 23 årig från Ukraina och en tjej 21 årig från Frankrike för att jobba tillsammans med SKUNK och ungdomarna i skärgården under 1 år. SKUNK hoppas utöver resursen som de utgör att de också ska inspirera unga skärgårdsbor att också ta chansen att vara volontärer i andra länder framöver. Projektet stöds av CIMO undervisnings- och kulturministeriet i Finland och EU.

Avslutningsvis

Vill vi ha en levande skärgård, nu och i framtiden, måste sluta fösa iväg den unga generationen härifrån genom att vi omedvetet förmedlar att skärgården är en plats för de utan ambitioner eller en döende plats. Vi behöver ett samhälle med en mångfald av människor och levnadssätt därför glädjer det mig att både Brändö och Kumlinge kommun nu valt att ta emot flyktingar, de är inte bara att skapa förutsättningar för några utsatta människor, de kommer också berika våra samhällen.

Ska vi ha en levande skärgård krävs det att människor är öppna för varandras val och drömmar. Därför måste vi utmana storstadsnormen men samtidigt ta vara på de unga runt omkring oss här och nu. Vi ska uppmuntra dem att ge sig ut i världen och skaffa erfarenheter men inte omedvetet ge dem budskap att man är en looser om man väljer att stanna och om de väljer att flytta iväg är de också viktiga för sin hembygd.

För att vara attraktiv för unga krävs att vi bygger ett bra uppväxtklimat, där nyfikenhet, engagemang för andra, solidaritet och tillåtande att pröva nytt ligger som grund.

Det kräver att vi skaffar nätverk och bygger samarbeten.

Det kräver att vi inte längre ser ungdomar som ”ofärdiga vuxna” som ska fyllas, styrs och skyddas, utan fokus ska vara; personlig utveckling, delaktighet, solidaritet med andra och lärande.

Det kräver att vuxna ser ungdomar som medspelare och kompetenta medborgare.

Det kräver att vi inte bara fokusera på de unga som växer upp här utan att vi får många unga att ha visioner och drömmar om flytta hit.

Det kräver att våra skolor ligger i framkant vad det gäller ny teknik och entreprenöriella och demokratiska förhållningsätt.

Det kräver att vi skapar fler mötesplatser för ungdomar och då menar jag sammanhang inte hus.

Det kräver att vi tillsammans med barn och ungdomar gör skärgården till möjligheternas samhälle. I mitt arbete med unga blir jag om och om igen övertygad om att det är helt möjligt bara vi samarbetare, är kreativa, nyfikna och nytänkande.

Tack! 

Demokrati, digitalisering och polarisering

Funderar kring frågor som:
Hur ska man tänka som politiskt aktiv när de blir debatter på nätet? När ska man gå in och när ska man ignorera? 
När blir det en del i att stärka demokratin och när blir det bara en del i okonstruktiva debatter?
Hur ska vi rusta unga och gamla att hantera det nya alltmer digitaliserade och polariserade samhälle där många diskussioner bara blir ett tyckande? 

Det som händer på social medier är allt mer en polariseringen i samhällsdebatten, olika grupper och plattformer blir en plattform för dialog mellan olika åsikter, men också en plats där medborgare ventilerar sin frustration, sitt hat och sina fördomar, mot direkta företeelser eller mot samhället i stort. Tidningar och mediehus har i flera år haft stora utmaningar i hantera kommentarsfälten. Vissa har gått så långt att de stängt ner möjligheten till att kommentera.
Idag öppnar föreningar och kommuner sidor och grupper och måste plötsligen också hantera de som sker där. Vad gör man när folk i demokratins namn hävdar sin rätt att generalisera kring grupper och personer både på ett kränkande och fördomsfullt sätt? De kräver att man i en kommun eller förening har funderat på sitt uppdrag och gränsdragningar kring detta, men det är inte helt enkelt.

Generellt behöver vi alla också fundera på vad som händer med demokratin i en tid då det är möjligt att undvika oliktänkande och enbart få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur denna ser ut, där åsikter sprids oreflekterat (ofta i form av artiklar i journalistik form) och fakta inte spelar någon roll, tyckande står i centrum.
Vi lever i ett digitalt paradigmskifte. Helt nya interaktionsmönster i sociala medier, söktjänsternas filter och Facebooks algoritmer skapar förutsättningar för en mindre diversifierad världsbild och vi har helt nya medievanorna. Tv förändrade mycket, men de som händer nu är nog  ännu större.

I ett sådant sammanhang får publikservice och myndigheter en mycket viktig roll som neutral part med ansvar för att stå för fakta och korrekt information. Men de har också en viktig uppgift i att påminna och skola folk i de demokratiska principer som bygger vårt samhälle. Demokratin är inte ett perfekt system men alternativen anarki eller förmyndarstat/expertstat ser de flesta av oss inte som ett allternativ.

Demokratin kan aldrig tas för given, den riskerar att hotas av tystnad och passivitet om bara några få engagerar sig, om kränkningar och hot får härja fritt eller om bara de som tycker lika samtalar med varandra. Vi måste försvara demokratin. En kommun kan och måste jobba med demokratifrämjande aktiviteter i skolorna, på biblioteken, genom informationsinsatser, stödjande av folkbildning, skapande av mötesplatser. Vi behöver jobba med källkritik, fakta spridning och se till att den fria journalistiken har utrymme och förutsättningar att verka, deras granskande arbete är av oerhört stor vikt.
Vi som tror på demokrati och demokratisak processer kan alla bidra genom att värna grundprinciper som alla lika värde, rättvis fördelning, hänsyn och förståelse och möjliggörande.
Du som vill fundera mer här finns många tips. http://www.democracy.sehttp://www.democracy.se

Just nu debatteras våldtäkter och sexuella kränkningar

Skickade just iväg en insändare med följande innehåll:

Just nu debatteras våldtäkter och sexuella kränkningar på festivaler, men man ska komma ihåg att det fortfarande är få sådana brott som sker ute i offentligheten. De flesta sker hemma hos folk i vardag och på fester och oftast av någon som offret känner. 

Men det engagemang som våldtäkterna på festivaler väcker kan hjälpa till att förändra, för vi behöver en förändring nu genast! Vi behöver få igång en diskussion och ifrågasättande av de destruktiva delarna av maskulinitetsnormerna. För enligt statistiken är 97% i Sverige (100% på Åland) av alla förövare i sexualbrott är män och jag vet ...inte alla män är förövare. Men av de sexuella övergrepp som sker är 97% av förövarna män och 95% av offren kvinnor. I den maskulinitetsnorm eller machokultur som gäller idag finnas utöver sexuella kränkningar av kvinnor, självmord, ensamhet, våldsamhet och självmedicinering genom droger. 

* Jag hoppas på ett engagemang bland män, som inte handlar om att ta avstånd från "dom där männen" utan ett djupare engagemang som leder vidare. 
* Jag hoppas att män initierar samtal om normer, grupptryck, sex, närhet, kärlek, respekt och ömsesidighet. Det kan vara i vänskapsgrupper, i fikarummet på jobbet och vid andra träffar. 
* Jag hoppas att killar och män agerar direkt då de ser minsta kränkning och inte spelar med, skrattar, är tysta eller bara skäms. 
* Jag hoppas att polisen och media uppmanar män och killar att hålla koll på sina vänner och andra män de träffar, inte fråga tjejer om de är rädda eller uppmana dem att vara försiktiga. 
* Jag hoppas att efter händelser så kommer media att prata med killar om varför de tror att t ex våldtäkter händer och hur de tror att de kan stoppas. Inte fråga tjejer om de nu är rädda. 
* Jag hoppas att många män i höst ställer upp och utbildar sig till killgruppledare så att vi får igång många sådana grupper.
* Jag hoppas att många män väljer att engagera sig tillsammans t ex i Ålands Feministparaply.

Kvinnor och tjejer har jobbat länge för att förändra de könsnormer som drabbar dem, det är inte klart, det finns mycket kvar att jobba med, men ska det bli bra för oss alla så krävs nu att män engagerar sig. 

Ha en fin sommar och ta hand om varandra!

Mia Hanström

konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete