ÅHS o strejken

Många både media och privatpersoner frågar mig om vad jag som ÅHS ordförande ska och kan göra och vad jag tycker. När man är inblandad men inte en del i förhandlingarna får man vara försiktig och inte lägga sig i dem. 
Men så här tänker jag idag.

Om det blir strejk är det mycket allvarligt.Tehy har många organiserade, vilket ju är bra, men i detta läge, förstås gör det svårare att upprätthålla en vård och omsorg på en godtagbar nivå. Som jag uppfattar det kommer det handla om att upprätthålla liv och minimera skador och lidande, men de kommer att bli tufft och man kan bara hoppas att inget allvarligt händer pga av för lite personal eller fel kompetens på personal. Vi har på Åland ingen lag som gör att vi kan tvinga vårdarna att gå in och arbeta, däremot så har sjukskötarna i sin profession etiska principer som har betydelse för vad arbetsnedläggelse betyder i  praktiken.

ÄHS ledning jobbar nu hårt för att se vilken vård vi på Åland kan upprätthålla om det varslade åtgärderna vidtas. Ledningen har sett över vilka som inte är med i Tehy (alltså personer som är organiserade i andra fack eller inte alls är med i något fack) och gör listor över vad som måste prioriteras och vad som får stängas. Sen kan Tehyiterna kanske hjälpa till med de några delar vilket det gjorde vid förra strejken. Jag tror dock att de är betydligt mindre tillmötesgående denna gång, de är ju frivilliga överenskommelser.

 

Situationen, ja strukturen är krånglig och som ÅHS ordförande och styrelse kanvi inte göra så mycket i nuläget. Styrelsen är inte en part i förhandlingarna utan vi kan bara hålla oss informerade. Den operativa verksamheten ska vi heller inte vara inne och lägga oss i. 

Tehy tycker inte att ÅHS tar jämställdhetsfrågan på allvar sa de på sin presskonferens och historiskt kan man kanske hålla med om det, men nu är arbetet med jämställdhetsplanen igång, jag har personligen sett till att de fått träffa en expert från Sverige vid ett av sina möten. Jag har drivit på så att vi nu har haft en första utbildning för styrelse- och ledningsgrupp kring vård, genus och jämställdhet, då de i allt sådant arbete är det viktigt att ledningen verkligen stöder arbetet och jag har uppfattat att styrelsen är genuint intresserad. Men förändringsarbete går långsamt. 

Jag har också i samtal med lantrådet som också är engagerad i frågan, fått hennes tydliga önskemål och stöd om att prioritera jämställdhetsfrågan inom ÅHS. Så det finns idag både vilja och ambition att göra skillnad.

Sjukskötarna som är största gruppen inom Tehy har på många sätt rätt i sin argumentation att de har för låga löner om man jämför med andra yrkesgrupper som gör likvärdigt arbete, men de är inte så att sjukskötare på Åland har lägre lön än t ex Sverige och Finland. De går inte helt att jämföra, men jag kan tycka att de är lite väl tufft att vi på lilla Åland i en tid av djup kris i Finland jag hela Europa ska gå före och dramatiskt förändra en struktur av orättvisa mellan kvinnors och mäns löner, en struktur som är generell och som bara långsiktigt kan förändras. Nog kan jag förstå att sjukskötarna tycker att de hört om en vilja till förändring i flera år, men tycker att de går för sakta, men som jag uppfattat det med den regering som sitter idag så menar man verkligen allvar med det lönekartläggningsprojekt man startat och att man också har för avsikt att skjuta till pengar för att öka kvinnors löner där man finner orättvisor.

De blir också lite orättvist då övriga fack (som också har många kvinnor organiserade) har tagit vad man kallar ett samhällsansvar för krisen och inte krävt stora löneförhöjningar i nuläget. Åland har hittills klarat sig rätt bra i krisen, men nu duggar varslen och samarbetsförhandlingarna tätt och även Åland kommer att ha en större arbetslöshet och därmed ännu svagare skatteunderlag, utöver att det ju fortsättningsvis inte går bra för Finland om man t ex jämför med Sverige. Vi har idag huvudsakligen en god och tillgänglig vård på Åland. Det finns stora risker att vi får dra ner på sjukvården rätt ordentligt om lönerna ska höjas dramatiskt, de är inget scenario som jag som ordförande ser fram emot. 

Jag hoppas dock på att regeringen och Tehy tillsammans med riksförlikningsmannen kan finna en långsiktig plan för en rejäl förändring som leder till med likvärdiga löner och att Tehy inser att vi har en ekonomisk kris och därför kan förlika sig med att de inte finns utrymme för dramatiska förändringar i nuläget.  Det är lätt även för mig att hävda rättvisa löner och att man vill att de ska gå snabbt, men system som byggts upp förändras sällan så snabbt som man skulle önska framförallt inte när många intressen och parter är inblandade som i de här fallet.

Funderingar kring opartiskhet

Har funderat mycket på detta med opartiskhet, inte minst efter senaste valet i Sverige när Sverige Radio agerad som jag själv tyckte märkligt gentemot en del av sina medarbetare.
När jag sen läste i DN vad Lena Halldenius professor vid Historiska institutionen i Lund så fick jag också mina egna funderingar formulerade.

Hon förklarade att opartiskhet i värdefrågor inte är samma sak som att vara neutral eller inte ha en åsikt. Att konsekvent försvara demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, till exempel, och tillämpa de principerna oavsett sammanhang, oavsett andra intressen och oavsett vem som kan gynnas eller missgynnas, är att vara opartisk. Hon menar också att kravet på opartiskhet kan användas för att slippa ta ställning.

De är samma förhållningssätt som jag har förespråkat och utbildat i t ex kill- och tjejgrupperna. FN skrivningar om mänskliga rättigheter är en bra värdegrund att ha i ryggen.

Att ständigt objektifieras som kvinna lär oss att objektifiera oss själva.

Funderar mycket på varför ungdomar mår så påtagligt mycket sämre idag än tidigare. Trycket på att lyckas på alla områden verkar pressa speciellt unga tjejer oerhört.
En del i problematiken är att utseendet är blivit så oerhört viktigt. Det är så viktigt så att vi har en hel industri som tjänar ofantliga pengar på att underblåsa och spela på att de har lösningar på att se bättre ut, vara cool och rätt. Resultatet är att flickor och kvinnor svälter sig, har obekväma kläder, utsätter sig för smärtsamma operationer och ingrepp t ex sprutar in nervgift under huden och skuldsätter sig. Redan små flickor säger idag att de är för tjocka och att de borde banta!

De vi alla säger i välmening som uppmuntran till varandra om utseende eller klädsel, blir en del i vad man kan kalla "komplimangernas förtryck”, för samtidigt som det får oss att må bättre, blir det en del i den problematiska objektifieringen, som är en del i ett kvinnoförtryck som sker i vardagen, på film, i TV, i tidningarna, i reklam och annonser. 

Det här är ett omfattande samhällsproblem. Att ständigt objektifieras som kvinna lär oss att objektifiera oss själva. Det innebär att vi lär oss att se oss själva utifrån, genom betraktarens ögon. Detta påverkar både den egna självbilden och bidrar till ökad nedstämdhet och ångest. De gäller unga flickor och gamla kvinnor. De gäller tjejer som jobbar mycket med sitt utseende och tjejer som bara försöker vara duktiga och duga. 
Självobjektifiering har negativa effekt på kvinnors motivation och engagemang i arbetslivet, på fritiden och i sociala sammanhang. Vi söker bekräftelse och många känner sig mest värdefulla av ytliga komplimanger, eftersom de är det de vi lärt oss är viktigast. Men vi behöver inte bli recenserade, vi behöver bli sedda och bekräftade för dom vi är. 
Om vi fortsätter att lära små flickor att de yttre är den mest värdefulla egenskap fortgår detta destruktiva undergrävande av människor. Genom att ständigt bekräfta dem i hur söta de är, vilka fina kläder de har, är vi med och upprätthåller de destruktiva mönstret. Vilket förstås också gör att killar och män behåller rollen som den överordnade med rätt att objektifiera. Självobjektifieringen gör oss mindre benägna att ifrågasätta könsroller och ojämställda strukturer. 

Utöver obektifiering får flickor och unga kvinnor budskapet; att ju större sexuell attraktionsförmåga en kvinna har, desto högre status, har hon. De budskapet syns i modet som är allt mer sexualiserat och hur oattraktiva kvinnor ifrågasätts, hånas och diskrimineras. "Vår knullbarhet är det som ger oss existensberättigande", skriver Natasha Blomberg i en krönika i Amelia. En tuff kommentar men det ligger mycket i den.

Det här är kultur, är föränderligt och går att göra något åt. Kvinnor behöver inte vara till lags och vara behagfulla, vi behöver inte känna oss värdelösa om vi inte är tilltalande och behagliga. Vi både kvinnor och män måste sluta med att som de första vi gör är att kommentera kvinnors och flickors utseende och istället bekräfta små flickor och varandra i vad vi gör och att vi duger som som vi är, inte i hur vi ser ut och hur vi lyckas gestalta oss. Vi ska uppmuntra kreativitet, nyfikenhet, omsorg om andra och samhällsengagemang, sådant vi mår bra av. Vi ska jobba tillsammans och i grupp med att synligöra och förändra vårt samhälle till en mer människovänlig kultur där mångfald uppmuntras och där andra värden än utseende och mängden av pengar belönas och uppmuntras.