I år avslutades Pridefestivalen med en parad fantastisk parad, men jag hade inte möjlighet att vara på plats. Jag har dock haft föremånen att genom ABF leda två panelsamtal under veckan. Två spännande programpunkter, under Prideveckan. De första samtalet hade rubriken: Könet spelar ingen roll! och de andra Hur homofobiskt är Åland? Målet var att öka medvetenheten och kunskapen kring sexualitets- köns- och transfrågor.
Här kommer mina tankar från mina förberedelser för de två samtalen:
De
flesta av oss har inte reflekterat så mycket över könstillhörighet. Det gör man
sällan om man tillhör normen och majoriteten, vilket ofta är detsamma, men inte
behöver vara det. Vårt
samhälle är nästan besatt av könsuppdelning, det räcker
med att gå in i en klädaffär eller en leksaksaffär så är spelreglerna tydliga.
Det finns två officiella kön och olikhet ska förstärkas, olikheter som inte är biologiska utan kulturella föreställningar. Idag visar alltmer forskning att skillnaderna mellan könen
är mindre än skillnaderna inom könen dessutom finns en mångfald också utifrån hur man kan uppfatta kön vilket gör att man behöver åtminstone ett tredje begrepp både utifrån en humanistisk förståelse men också rent juridiskt.
Hur kan man förstå detta med könsbyte,
transvetitism och transexualitet?
Hur kan man förstå att könstillhörighet är så
viktigt för vissa och mindre viktigt för andra?
Hur kan det provocera när det bara handlar om att personen vill utrycka sig på sitt sätt eller leva sitt liv utanför normen eller älska någon av samma kön?
Det finns både medveten och omedveten förtryck och kränkningar.
Omedvetet genom att vi är ovana och har stor okunskap, medvetet för att normen
är så stark och människor tar sig rätten att diskriminera och förtrycka andra.
En vanlig föreställning är att
homofobi bara existerar i länder som Ryssland eller sker i form av hatbrott.
Man tänker inte att homofobi finns i vardagen, men vardagshomofobin finns och
sker i det fördolda och handlar t ex om vem som kan säga vad i fikarummet, vem
som kan gör vad på offentliga platser.
Hur
fungerar vardags Åland? I vissa länder är det förenat med straff att vara eller
visa att man är t ex homosexuell. På Åland och Finland har vi en relativt bra
lagstiftning, men i vardagens finns fortfarande en mängd begränsningar, hinder,
kränkningar och diskriminerande fenomen. Direkt homofobiska men också sådant
som sker i välvilja och sådant som sker omedvetet utifrån den starka normen om
att alla är hetro.
Från att i
vår kultur ha sett alla andra sexualiteter som felaktiga antingen som sjukdomar
eller kriminella, är många av oss skolade i vad man idag kallar ett tolerans
tänkande. Människor ska tolereras fast de avviker från normen och visst
vi måste jobba med vår tolerans. Men de förhållningssättet utgår medvetet eller
omedvetet från att det finns något som är normen, något som är det bästa och mest
eftersträvansvärda och något som är avvikande som ska tolereras, men som aldrig
blir lika ”bra” som det som är norm. Målet med ett tolererande förhållningssätt
är att gruppen som omedvetet förutsätts tillhöra normen ska få förståelse för
personer som avviker från normen och förhoppningen är att resultatet av den
förståelsen är minskad diskriminering. Det blir en fokusering på individen och den som
avviker istället för att fokusera på strukturerna. Ett sätt att inte få syn på
strukturer är de vad man kallar ett normkritiskt förhållningssätt - att
sluta utgå ifrån de som avviker från den rådande normen och istället fokusera
på och problematisera den rådande normen.
Att samhället har normer, är bra det
är ett sätt att hålla ordning och de är viktiga på många sätt, de ger
vägledning i hur vi ska bete oss mot varandra. Men normer är också begränsande
och ibland direkt diskriminerande. En
norm kan förklaras som de förväntningar och ideal som handlar om vad som är
önskvärt och inte.
En
annan viktig sak är att när man fokuserar på dem som avviker är att då ger man utrymme
för dem som tillhöra normen att sätta ord på föreställningar om icke normspersoner
och då återskapar man de ojämna maktrelationerna mellan överordnade och
underordnade grupper i samhället. Strukturer som bland annat leder till att
vissa människor får sina rättigheter tillgodosedda per automatik, medan andra
får kämpa för dem.
Ett
normkritiskt förhållningssätt fokuserar på de normer och maktstrukturer som gör
att personer uppfattas som avvikande och de konsekvenser som det får. Inte på
dem som avviker.
Homofobi förminskar och begränsar människors liv.
Homofobin lever genom det
vardagliga. Det försåtliga talet. Det oaktsamma agerandet. Den obetänksamma
dunkla meningen. Det är oftast frågan om triviala händelser, handlingsmönster
och beteenden vi inte tänker på. Detta gnagande och irriterande. De suger
energi och glädje ur människan. Det är orättvisor som förekommer så frekvent
att dessa förbises och tas för givna. Och de utgör naturliga inslag i vardagens
kommunikation.
Det är i samtalet mellan
människor som homofobin uppstår, göds.
Alla har vi ett ansvar att säga ifrån.