torsdag 30 januari 2014

Politik och demokrati

Efter två spännande dagar i Köpenhamn först med möte med Socialdemokratiska kvinnor i Norden SKN, där Norge nu tar ordförandeskapet och kansliet. Två intressanta aktiviteter på gång ett seminarium på Nordiskt Forum 2014 i Malmö och ett seminarium i september i Norge.
Efter det vara de festmiddag och möte med SAMAK de Socialdemokratiska partierna och LO/FFC organisationerna. De möttes för att diskutera nordiska modellen och välja ny ordförande vilket nu var Stefan Löfven då Sverige stod på tur.
Det är bra att få möjligheten att komma i sammanhang där man lyfter blicken från Åland och ser saker i de större sammanhangen. Ett viktigt tema var EU valet, där jag utifrån kvinnor rättigheter blev än mer övertygad om att rösta på en bra Socialdemokratisk kandidat och inte en borglig åläning. Roligt är att de finska socialdemokraterna är så glada över lösningen med att Åland kan rekrytera en medarbetare till Bryssel. De planerar också en speciell svensk kampanj i detta val, vilket är något helt nytt.
Tråkigt var att på min väg från Arlanda till Kapellskär ringde Mats Perämaa för att berätta att de nu inför fullmäktige valt en lösning där jag inte längre har ordförandeposten eller sitter i styrelsen, de var 15 minuter innan mötet startade. Lite märkligt kan jag tycka då jag tillsammans med Enklinge kandidaten fick näst mest röster i valet för två år sedan och meddelat att jag var beredd att axla ansvaret som styrelsen ordförande för de resterande två åren. Min tolkning är att de handlade mer om makt och partipolitik än om demokratiska spelregler, för även om själva mötet och valet gått rätt till så är det inte vanligt att man åsidosätter ett valresultat.
För min egen del så får jag mer tid för annat och intressanta saker att engagera sig för finns det gott om.
SKN Socialdemokratiska nordiska kvinnor som nu har en Facebook sida.

onsdag 8 januari 2014

Att tycka att en organisation gör något bra, betyder inte att man stödjer den i annat den gör.

Sista dagarna på denna underbara ledighet med släkt och vänner. Har haft tid för matlagande, promenader, pusslande, läsande och att spela spel och mycket annat, inte minst att hinna ikapp sig själv och fundera. Mycket har jag funderat över den svåra och intressant men också obehaglig debatt om våld och våldsförhärligande som förs både i Sverige och här på Åland. På Åland är det lagtingsledamot Igge Holmberg som igen är i fokus, jag upplever att debatten kring honom är mobbningsliknande och tycker att partiordförande Camilla Gunell har bemött påhoppen bra.
Igge som jag känner honom är en lekfull fredsälskande person med glimten i ögat, är socialist och demokrat, med ett stort hjärta för utsatta grupper och en man som på många sätt lever ett normbrytande liv. Vilket jag tror provocerar många mer än de tror själva. Visst är han kan jag tycka lite barnsligt provocerande, ibland medvetet och ibland säkert omedvetet, men de är inte för mig värre än andra dumheter som vi alla gör ibland 
Han, liksom jag, liksom Mikael Wiehe och många Socialdemokrater är inte pacifister, men vi menar alla att våld ska användas väldigt sparsamt i alla former. Vi vill ha ett försvar och en polis som har rätt att bruka våld när det behövs och när privatpersoner utsätts, så menar vi att de har rätt att försvara sig och bli försvarade.

Jag menar att en av Socialdemokraternas uppgift är att ta emot, engagera och kanalisera folks vrede som de känner mot systemet. Många känner sig drabbade och lurade och om inte vi har högt i tak i vår gemenskap inom socialdemokraterna då ger vi utrymme för de högerextrema grupperna att populistiskt ge de arga förenklade lösningar och allternativ. De högerextremistiska  grupperna bygger sin retorik på att man pekar ut grupper som skyldig, de kan vara invandrare, homosexuella, judar… Samma metod som nazister och fascister har användt och använder. Dom gömmer sig bakom någotsånär rumsrena fasader som Sverige demokrater och Sann Finländare men den retoriska grunden och politiska plattformen är densamma. De ska vi fokusera på.
Det är tuffa tider i Europa vi är rätt långt förskonade på Åland, men hos folk som på olika vis är drabbade, finns en vrede och ilska. Den ilskan kan extremhögern fånga upp. Vår uppgift menar jag är att på ett konstruktivt sätt kanalisera den här ilskan och vreden och känslan av att man är drabbad till att försöka skapa ett jämlikare och rättvisare och bättre samhälle. I de här arbetet blir en sådan som Igge en viktig person, han rör sig i kretsar som för en del är att gå över gränsen, men vi som känner honom och hans grundläggande värderingar oroas inte, utan ser honom som den tillgång han är i att fånga upp och engagera. 

Om man tänker praktiskt; nog måste man få försvara sig mot t ex en nazistisk attack som den i Kärrtorp och nog är det väl bra att det finns folk som är beredda att fysiskt göra det och skydda andra när polisen inte kan eller vill oavsett. I de skedet spelar det ingen roll hur dom som försvarar är organiserade och det betyder att man stödjer deras verksamhet i övrigt.

lördag 4 januari 2014

Solidaritet

Jag är oroade över att solidaritet så lite finns med i diskussionen om hur vi ska leva våra liv, samhället blir allt mer individualiserat. Individualisering kan vara på gott och ont. När individualisering som tar sig uttryck som gör att människor växer och utvecklas är det bra men när den tar sig uttryck i egoism och självcentrering är den negativ både för individen och samhället. 
I ekonomiskt tuffa tider, när det blir allt fler sprickor i välfärdssystemet är det särskilt viktigt att värna gemenskapsvärden. 
Men jag tycker att det finns hopp, alla har inte blivit egoister, de flesta har snarare utvecklats till en form av solidariska individualister. 
Idag utvecklas nya former för kollektiv gemenskap. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp i Sverige, manifestationen för flyktingar här på Åland är exempel  på spontan mobilisering som möjliggjorts av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, liksom t ex Emmaus, matbanken kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
I mitt huvud kommer den gamla bluesen av Roffe Wikström "Vi har inget annat än vår solidaritet". Lyssna här. Slutraderna i texten: 
Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri 

Vi har inget annat
än vår solidaritet